Att skapa en replik av grottan i Betlehem inom oss

 


När vi nu träder in i de sista sju dagarna i advent och under aftongudstjänsterna börjar sjunga de underbara O-antifonerna för Magnifikat vill vi ge er denna fina kartusianska betraktelse som kaske skapa en djupare förståelse för meningen med Frälsarens födelse. Den visar på vad vi är som ofta är något annat än det vi borde vara. Den drar paralleller mellan den inre stillheten i ”grottan i Betlehem” och en plats där människor låter sig överhopas med oro och bekymmer och som vi då skulle kunna kalla ” en myllrande marknadsplats”. Författaren påpekar att ett kartusianskt kloster är ”en plats där vår Herre skulle vilja födas på nytt”. Var och en av oss måste skapa atmosfären i ett sådant kloster inom våra egna liv – en plats där vi kan bege oss för att vara ensamma med Herren. Det blir den plats där en ren och oförvitlig själ kommer att finna Jesus som där kan ge av sin glädje till denna själ. I denna betraktelse finns det en del beska piller att svälja  – det beror på vår fallna natur, men till slut säger författaren att när allt kommer omkring handlar det om att samarbeta med det Gud önskar som står över våra egna önskningar. Denna reflektion kan gynna vår samvetsrannsakan men framför allt är det insikten om våra fel som bör leda oss till en djupare förståelse för hur mycket Gud älskar oss och som är den yttersta anledningen till att vi firar jul.

När Gud vill skapa ett nytt liv gör han i ordning en helig plats, en skyddad hamn av renhet och tystnad, där Hans handling kan välkomnas utan förbehåll och utan risk för avbrott. All början sker i tillbakadragenhet och tystnad. Vi ser det i Betlehem. Jesus kom att födas, inte mitt i en stad eller på en myllrande marknadsplats, utan i en mystisk grotta, en helig reträttplats uthuggen i en klippa. Och dolt därinne fanns en jungfru – den allra renaste, tystaste och ödmjukaste av varelser. Och det var i denna jungfrus hjärta, dit inget köttsligt begär trängde in, som Gud valde att ge sig själv till mänskligheten.

Nåväl, det är sådana omständigheter som var och en av oss måste se till att skaffa oss och omge oss med, om vi ska kunna ta emot ett liv rikt på nåd och vara säkra på att växa till i vishet och tro ända tills Kristus själv bor inom oss. Ett kartusiankloster är en plats där Herren skulle kunna önska att få bli född igen, det är en kopia av grottan i Betlehem och en spegel av Maria själv. Det är en skyddad hamn av ensamhet och tystnad, där vår själ ges en plats där endast Gud har tillträde vilket gör att Han där kan fullborda sitt främsta verk, som är att delge oss sin glädje.

Men ett kartusiankloster kommer inte att bli likt denna jungfru och moder som lever i vårt nådeliv om vi inte är trogna klostrets (och Marias) anda. Genom andakt och meditation i det fördolda kan vi göra allt det som står i vår makt för att bevara våra själars renhet.

Ett av de första fel som vi kan begå mot kravet på ensamhet är att vara alltför fästa vid världen och vid vår familj. Ingen skulle önska något annat än att vi bevarar vår kärlek till våra föräldrar och andra personer som är oss kära. Ja, vi måste älska dem alltid med en kärlek som växer sig allt större och renare. Om de är nödlidande eller lider av andra skäl, bör även vi lida. Men vi måste lära oss att överlämna dem åt Gud. Och om vi lider, så bör vi göra det med tillförsikt och fullkomligt uppgivande av oss själva. Om vi gör det  förenar oss lidandet ännu mera med Gud, istället för att det blir något som distraherar oss och vänder oss bort från vår kallelse.

Ett annat fel som begås mot kravet på ensamhet och som till och med ser ut att vara en god intention, är när vi bekymrar oss om andra, för vilka vi inte bär ansvar. Vi borde – och måste – hjälpa dem som är våra nära och kära, men göra det på den andliga vägen, och det gör vi genom att uppoffra oss för dem och vara redo att tjäna, men på samma gång undvika skvaller och skandaler och framför allt alltid själva förbli förenade med Herren. Då kommer människokärlekens blida flamma sprida sitt ljus runt oss och bidra till att i vårt religiösa hem hålla kvar denna fredliga atmosfär som är förberedelse för himlen, på samma gång som den tröstar och helgar oss. Dessvärre förekommer det en inre pratsamhet som kommer från den yttre världen, och skapar lika mycket ont. Istället för att tänka på den gudomliga kärleken som bjuder oss att tjäna den i själva det nuvarande ögonblicket, sätter vi igång att dagdrömma, tänka på det förflutna, på framtiden, av vad vi skulle kunna göra i världen om vi levde i omständigheter som man med bästa vilja bara kan kalla inbillningsfoster.

Eller så ger vi gång på gång efter för tankar som innehåller kritik av andra, eller som handlar om triviala ting. Eller så grubblar vi över  motgångar och svek. Jag vet att det inte är lätt att uppnå inre tystnad och den kommer aldrig att bli fullständig, hur mycket vi än anstränger oss. Vi måste dock tålmodigt och så gott det går försöka uppnå denna tystnad . Vårt hjärta är så trolöst, det är det som förleder oss. Om vi bara kunde hålla våra hjärtan stilla, skulle den ondes uppsåt gäckas och frestelserna skulle inte finna något att gripa tag i. 

Syftet med våra ansträngningar för att bevara vår tystnad och den meditativa andan är inte bara att behålla vårt lugn och vår balans utan att samarbeta med Guds främsta mål som Han önskar förverkliga i vår själ genom att låta sin Son födas i den. Den kristne munken kan vara hur ödmjukt och fördolt som helst, men kärleken som finns i hans själ gäller hela mänskligheten. Världen behöver kärlek, för endast kärleken kan ge oss sann glädje. Och nåden är i sig själv fruktbar, den kan inte brinna inom oss utan att lysa upp andra själar.

Må den välsignade Jungfrun, dold i stillheten i grottan i Betlehem, hjälpa oss så att vi efterliknar henne i tillbakadragenhet och renhet, i hennes trofasthet som den Helige Andes brud, och i hennes generositet, hon som är alla människors Moder.

 

Ur den kartusianska blogsidan Secret harbor, den 17 december 2010

20101220

Övers.: NH
 

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved