Ordet kommer från det latinska ordet för gångjärn, cardus. De första kardinalerna var inte främst heliga och fromma, utan inflytelserika och användbara personer i den romerska maktapparaten, kontakter som kunde öppna dörrarna för de kristna så att de kunde utöva sin tro. Under medeltiden användes titeln till alla som var knutna till en kyrka av betydelse, såsom Ravenna, Trier, Milano, och - från 400-talets slut, Rom. På 800-talet utgjorde kardinalerna i Rom ett sorts påvligt råd, de sammanträde två gånger i månaden för att behandla frågpr om lagbrott, om förhållandet inom prästkollegierna och förhållandet mellan lekmän och kyrkan. De kunde även tillfälligt ta över ledningen i klosterkommuniteter och ordnar om så behövdes. Från början av 1100-talet fixerades antalet kardinaler till sju, Konciliet i Konstans 1418 fastställde antalet till tjugofyra. Sixtus X fastställde antalet till 70, efter de sjuttio äldre som Mose valde ut.

Kardinalernas exklusiva rätt att utse påve bland dem uppkom på 1000-talet. Redan i apostolisk tid valdes dock en ut som den främste. De fyra första påvarna Petrus , Linus, Kletus och Clemens var utsedda medan flera av de tolv apostlarna ännu var i livet. Men det kunde lätt uppstå maktpolitik inför valen, och när det tog nästan tre år för kardinalerna att bestämma sig, mellan 1268 och 1271, så införde påve Gregorius X den så kallade konklaven; för att förhindra liknande skandaler i fortsättningen så bestämde han att kardinalerna skulle låsas in tills de kommit överens.

Kardinalerna har en hel del privilegier, men även plikter. Under tidig medeltid hade de bland annat ansvar för fattigvården i de stift de var knutna till. Idag utgör de påvens "regering", med olika ansvarsområden.

Det finns idag 222 levade kardinaler. Kardinalskollegiets ordförande kallas dekan och den uppgiften tillfaller alltid den kardinal som är biskop i hamnstaden Ostia. Kollegiet har även en camerlengo, en kammarherre, som administrerar den Heliga Stolens egendomar. Från början har kardinalerna delats upp i kardinalsbiskopar, kardinalspräster och kardinalsdiakoner. 1962 beslutade Johannes XXIII att när man utnämns till kardinal blir man även biskopsvigd, om man inte redan är det. Men ännu idag kan, särskilt äldre präster utan pastoralt ansvar avsäga sig biskopsvigningen.

Påven kan utnämna kardinaler ”in pectore” vilket betyder att deras identitet av olika skäl inte kan tillkännages. Anledningen är ofta av politisk karaktär, eller pga risk för förföljelse. Vilka de är vet man inte, och påven får själv välja när han tycker att det är passande att avslöja namnen.

20161011 uppdaterad 20170521