Jesu Heliga Hjärtas hedersvakt

 

Vid sin resa till Frankrike 1986, begav sig den salige Johannes Paulus II på pilgrimsfärd till Paray-le-Monial. Där överlämnade han till Jesu sällskap ett budskap i vilket han skrev:

”Hos Jesu Hjärta får människans hjärta lära känna den sanna och enda meningen med sitt liv och sin bestämmelse, förstå värdet av ett autentiskt kristet liv, akta sig för vissa förvändheter i människohjärtat, förena kärleken till Gud från hans söner med kärleken till nästan. Så – och det är den sanna gottgörelsen som Frälsarens Hjärta begär – kan på de ruiner som hopats av hatet och våldet byggas kärlekens civilisation, den efterlängtade, Kristi Hjärtas Rike” (5 oktober 1986).

Dessa ord låter oss bättre förstå det viktiga med Jesu Hjärtas Hedersvakt, frukten av en andlig ingivelse som gavs en nunna i Marie besökelses kloster i Bourg-en-Bresse (Frankrike), syster Marie du Sacré-Coeur Bernaud, den 13 mars 1863, i syftet att hålla Jesu Heliga Hjärta sällskap, att hedra det och trösta det.

Anne-Marie Constance Bernaud ser dagens ljus i en köpmansfamilj den 28 oktober 1825, i Besançon. Åtta barn skall bilda denna djupt kristna familj. Döpt på Allhelgonadagen skall hon senare säga ”att hjälp från de himmelska boningarna vore förvisso nödvändig för henne”. Redan som barn vigs Constance flera gånger till Jesu Heliga Hjärta av en syster till en av föräldrarna, som ägnar detta Hjärta en tillbedjan av kärlek, en from andakt på den tiden föga spridd.

Omkring fyra år gammal får hon en ögonsjukdom som hon får lida av under många år och håller henne borta från att leka med sina syskon, och leder henne mot att utveckla ett verkligt inre liv. Förlorad i sina tankar och sina böner, älskar hon ensamheten och sjunger hon sina psalmer i den. Men inte desto mindre är Constance skälmsk och glad; vilket hon för övrigt förblir hela sitt liv. Begåvad med stor ömsinthet, tvekar inte den lilla flickan att erbjuda sina mellanmål åt de fattiga som hon stöter på, och gjuter floder av tårar när man berättar någon tragisk sak för henne. Fem år gammal, när hon får veta bortgången av en syster till en av hennes föräldrar, nunna i klostret la Charité de Besançon, utropar hon: ”Jag skall också bli nunna!”

Låt oss falla på knä!

Vid förberedelsen till första kommunionen visar Constance redan en verklig kännedom om trons innebörder. Hennes bror Édouard och hon bereder sig mycket samvetsgrant att ta emot försoningens sakrament. De vill framför allt inte utelämna någonting av de synder de skall bikta, inte ens dessas antal. Den 20 april 1836, i kyrkan Notre Dame, tar båda två med brinnande hjärtan emot Kristi Lekamen. Samma kväll säger Constance till Édouard: ”Låt oss knäböja och be Gud om nåden att aldrig gå ovärdigt till kommunion!”

Som elev i en internatskola i Besançon, får Constance utmärkta betyg. När hon blivit ungdom avslutar hon sina studier i klostret Dames de Saint-Maur de Langres och tar där emot konfirmationens sakrament den 19 maj 1839. Utan att någon vet om det fördjupar den unga flickan den inre bönen och överlämnar sig åt den ständiga bönen: på morgonen ber hon Korsvägsandakten, och sedan, under dagens lopp läser hon med radbandet av tio Var hälsad, Maria en mängd dekader. En liten skrift, ”Det Heliga Hjärtats månad”, inviger henne i andakten till Jesu Hjärta, ”Ingen kan någonsin förstå hur mycket gott den lilla boken gjorde mig skall hon säga; jag började månadsövningarna på nytt så snart jag hade avslutat dem”.

Sin största glädje fann hon i att ge Jesus små uppoffringar utan att någon fick syn på det. Efter att hon gått till kommunionen på varje söndag, ägnar hon tre dagar åt tacksägelse och de tre följande åt att förbereda sig att på nytt ta emot Eukaristins Jesus. Inte desto mindre, när hon kommer tillbaka till Besançon, i september 1840, deltar hon i världsliga aftontillställningar som hon livar med sin vackra röst och sin glädje, och smakar på nöjet att visa sig och få uppmärksamhet på mottagningar. Ändå förblir hennes längtan efter det Gud vigda livet på något sätt i hennes ande. När kallelsen från Herren på nytt gör sig märkbar, biktar hon sina avsteg och anförtror en präst sin vilja att gå i kloster. Inför hennes unga ålder tvekar prästen och skjuter upp tillåtelsen att låta henne få bli nunna så tidigt.

Den 14 oktober 1841, strax innan hon skall fylla 16, blir Constance genom sina föräldrar gift med herr Thieulin, en köpman som är 28 år gammal. Av vördnad för dem godtar hon den förening de har arrangerat. Men hennes make, svartsjuk på sin unga makas rika personlighet, gör henne inte lycklig.. Hon tar sin tillflykt till tystnaden och bönen. Genom ihärdighet och gott exempel uppnår hon att han omvänder sig och på nytt börjar praktisera ett regelbundet religiöst liv. Men den 26 juli 1846, till och med innan Constance ännu nått sin 21-årsdag, avlider han, lämnande henne som änka och barnlös. En av hennes bröder som bor i Paris, kallar henne att komma och bo hos sig. Hon låter sig på nytt berusas av världsliga framgångar, men förblir trogen att praktisera i sitt religiösa liv.

I februari 1848 äger de blodiga revolutionsdagarna rum som får till följd Julimonarkins fall och upprättandet av den II Republiken. När hon befinner sig på gatan i ett ögonblick då en skottsalva avlossas, undgår hon nätt och jämnt den mördande sammandrabbningen som sedan följer. Bragt ur fattningen återvänder hon till Besançon.

Nunna i Marias besökelses orden

Då hon vet Constances längtan till det gudsvigda livet inbjuder henne madame Morel, hennes kusin, till Belley och sätter henne i kontakt med moder Marie-Aimée Morel, föreståndarinna för Marias besökelses kloster i Bourg-en-Bresse, som föreslår henne att följa den förberedande reträtten för Heliga Hjärtas högtid (15 juni 1849). Constance säger ja till förslaget, och det ser ut som om Herrens kallelse av henne klarnade. Men vid slutet av reträtten, är hon ännu tvekande: Vore det inte bäst för henne om hon skulle inträda hos Les Dames de Saint Maur som hon känner alltsedan ungdomen? Hon anförtror sin tvekan till monseigneur Devie, biskop av Belley, vän till den helige Prästen av Ars, vilken råder henne att inträda i Marias Besökelses kloster. Så snart hon blivit upptagen i klostret, den 28 juli 1849, är Constance ett rov för smärtsamma strider inom sig som hon uthärdar genom tillflykten i tilliten till Gud. Den följande 25 november får hon ta dräkten som nunna och namnet syster Maria av det Heliga Hjärtat. Första fredagen i april 1851, avlägger hon sina klosterlöften. Hon skall senare skriva:

”Jag förnam livligt att min brudgum den dagen ville att jag skulle vara ett kärleksoffer (det vill säga helt och hållet överlåten åt hans Kärlek) för att gottgöra hans gudomliga Hjärta.”

Trots sin ömtåliga hälsa lever syster Marie du Sacré-Coeur under ett dussin år en besökelsenunnas enkla liv, och fullgör med sin naturliga glädje alla åligganden hon blir anförtrodd. Hennes levande intelligens och hennes rika musikaliska gåvor pekar på henne som passande att undervisa i internatskolan som hör till klostret. Hennes elever som slås av hur övernaturlig hennes ande är, kallar henne ”systern av den Rena Kärleken”. Men denna för henne alltför tunga uppgift tas av henne, och man anförtror henne uppdraget som sekreterare, nämligen för att besvara klostrets korrespondens.

”Vad det måste vara skönt att dö, när man ständigt och ömt har älskat och tjänat Brudgummen som en dag skall döma oss”,

antecknar hon. Att i allting söka vara min himmelska Brudgum till behag, önska sig bara hans gudomliga blick, bara hans kärlek, är vad Jesus djupt manar mig, det känner jag, vad beträffar hur mitt liv i klostret skall vara, ty han skall bli en brudgum mycket mån om mig. O Gud, skulle du inte vara nog för mig?... Bara Jesus i mina systrar, bara Jesus i mina meditationer, bara Jesus i mina uppgifter, i våra raster, i barnen, anstränga mig att inte bara behaga min Brudgum men dessutom i allt annat vinnlägga mig om att glädja hans gudomliga Hjärta vilkets trogna älskarinna han avser mig att vara.”

En gåtfull urtavla

Vid den tiden förberedde man saligförklaringen av den vördnadsvärda Marguerite-Marie Alacoque som fått nåden av en mängd uppenbarelser av det Heliga Hjärtat som visat sig för henne i klostret Paray-le Monial två sekel tidigare.

Denna betydelsefulla händelse berör den brinnande själen i syster Marie av det Heliga Hjärtat, som skulle vilja kunna besvara, med hela kraften av sin tro, de klagande orden av Herren till Marguerite-Marie: ”Se detta Hjärta som så har älskat människorna att det inte besparade sig något, intill att uttömmas och brista för att visa dem Sin kärlek; och till tack visar mig de flesta bara otacksamhet och förakt”…

Den 7 juni 1862, blir hela gemenskapen i Bourg-en-Bresse högtidligt vigd till det Heliga Hjärtat. På slutet av detta år undertecknar ett stort antal av dess systrar en överlåtelseakt där de på festen för Epifania överlämnar sig åt Jesu Hjärta; 1863 väljs det Heliga Hjärtat att vara ”Årets Konung”.

Några veckor senare ser syster Marie du Sacré-Coeur i sin ande en urtavla med dagens och nattens olika timmar. Efter att ha tecknat av den skriver hon till orden ”härlighet, kärlek gottgörelse” omkring den; hon förnimmer ytterligare att hon skall skriva benämningen: ”Det Heliga Hjärtats Hedersvakt”. Hon infogar sedan i mitten av urtavlan Det Heliga Hjärtats bild. Den 13 mars, tredje fredagen i fastan, högtiden för Vår Herres fem sår, går hon med denna Hedersvaktens första urtavla till sin priorinna som välsignar den och gärna godtar att man också skriver in alla namnen på systrarna i klostret. De personer som kommer att vilja ansluta sig till det gottgörelseverk som på detta sätt inletts, kan varje dag ägna en timme åt att utgöra ”hedersvakt”; deras namn blir inskrivet på en urtavla på platsen som motsvarar den valda timmen. Under denna timme förenar de sig i tanken, utan att ändra något i sin sysselsättning, med Kristi offer på Korset, medan de offrar åt Jesus vad de håller på med: i skolan, i arbetet, vare sig de läser, förbereder en måltid, går ut och handlar, studerar, hjälper någon, ber… De anstränger sig att tänka litet mer på Jesus och att göra åtminstone en handling av kärlek, och kanske ett litet offer. Men inget bestämt verk är föreskrivet: bara den goda viljan fordras. De ”associerade” kommer på så sätt att efterträda varandra över hela världen för att ”ta vakt”, tillsammans med den Heliga Jungfrun, med sankta Maria Magdalena och med sankt Johannes vid Korsets fot. Jesus kommer inte att bli bortglömd vid en enda av dagens timmar.

Palmsöndagens morgon 1863, under den heliga Mässan, träffas Marie du Sacré Coeur av följande ord från offertorieantifonen:

Deras hån har krossat mig, mitt hjärta finner ingen bot. Jag hoppades på medkänsla, men förgäves, på någon som ville trösta mig, men ingen fanns (Ps 69, 21).

Hedersvakten har just som sitt förnämsta ändamål att trösta Jesu Hjärta. På kvällen för onsdagen i Stilla veckan, får syster Marie du Sacré Coeur en hemophysikris (spottande av blod); Hon, som älskade att sjunga, ser sig förvägrad för flera månader att vara med om korbönen. Hon gör detta som ett offer ”för Hedersvaktens framgång”, och passar under de tre påskdagarna på att förbättra organisationen av det verk som håller på att födas. Långfredagen författar hon den lilla bönen ”Offer av timmen för Hedersvakten”, som kommer att användas av tusentals själar för att viga sig till Jesu Hjärta under den valda timmen:

”Herre Jesus, närvarande i tabernaklet, jag offrar till dig denna timme med alla mina handlingar, alla stunder av glädje, allt mödosamt, för att förhärliga ditt Hjärta och visa dig kärlek och gottgöra dig. Må detta offer gagna mina bröder och systrar och låta mig bli ett redskap för din kärleks avsikt. Med Dig, för Dig och i Dig, för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen (Joh 17, 19). Jesu Heliga Hjärta, må ditt rike komma!”

Jesu genomborrade sida

Den följande 13 juni, Det Heliga Hjärtats fest skriver syster Marie av det Heliga Hjärtat: ”Jag kände mer än någonsin vad Jesu Hjärta är: ett omätligt djup av oförstådd, avvisad, kärlek, trängd tillbaka mot sin källa; hur har detta oändligt milda hjärta lidit och lider det fortfarande alla dagar av vår oerhörda otacksamhet! Jag besvor honom att ge mig nåden att göra den litet mer känd och älskad.” Andakten till Jesu Hjärta ”förutsätter framför allt att vi besvarar kärlek med kärlek till denna Guds kärlek” skall påven Pius XII bekräfta (Haurietis aquas, 4).

Söndagen den 15 juni, inpräglas orden ”cujus latus perforatum” (”vilkens genomborrade sida”) djupt i syster Marie av det Heliga Hjärtats själ. Då tycks henne Hedersvakten vara sänd av försynen att vara ett särskilt sätt att ge såret som Jesu Hjärta mottog på Korset vår tillbedjan. Det dröjer likväl femton år innan man kan låta lansen som genomborrade Jesu Hjärta figurera på urtavlan: biskopen av Belley önskade det inte. I encyklikan Haurietis aquas av den 5 maj 1956 skrev påven Pius XII:

”Ingenting hindrar att vi tillber Jesu Kristi Heliga Hjärta som en naturlig och mycket uttrycksfull symbol för den outtömliga kärlek som den gudomlige Frälsaren inte upphör att känna för människosläktet. Fastän det inte längre lyder under detta livs alla växlingar, fortfar det ändå att leva och slå… Kristi Hjärta är fullt av överflödande gudomlig och mänsklig kärlek, det är rikt på alla de skatter av nåd som vår Frälsare vunnit genom sitt liv, sina lidanden och sin död; det är därför att han är den aldrig sinande källan till kärleken, hans Ande sprids till hans mystiska Kropps alla lemmar… De trogna måste återvända till kulten av Jesu Heliga Hjärta om de vill tränga in i hans förtrolighet och i meditationen finna den näring de behöver för att underhålla och öka sin religiösa iver. Om denna fromhet utövas troget, med en upplyst ande och ett upphöjt betraktelsesätt, är det omöjligt, att en troende själ inte når fram till denna ljuva kunskap om Kristi kärlek” (42, 55).

En oförutsebar framgång

Snart lockas andra kloster att förena sig med denna adliga rörelse. Och genom att man får höra talas om den når andakten fram till de trogna som lockas av ett sådant andligt program . I klostret Paray-le Monial blir förvåningen stor när man får Hedersvaktens urtavla, för en urtavla exakt lik den har man redan fått tanken på. Ett år senare, den 9 mars 1864, blir Hedersvakten godkänd av påven Pius IX, upprättad till ett andligt brödraskap, för att sedan, den 26 november 1878, under Leo XIII, bli ett ärkebrödraskap. Hedersvaktens mycket snabba utbredning över världen sker inte utan svårigheter eller lidanden, med dessas återverkningar på grundarinnans bräckliga hälsa. Offer för denna framgång som försynen sänt, men varit oförutsebar, mångfaldigar syster Marie av det Heliga Hjärtat sina åtgärder hos de kyrkliga myndigheterna, utan tanke på att lämna sin enkla cell, och får ta hand om en imponerande korrespondens. Sin tid delar hon mellan sjukrummet, där hon upprepade gånger befinner sig nära dödens portar, och sin cell under de mera gynnsamma perioderna; hon är då dubbelt så ivrig i sitt arbete, ty hon ser Guds vilja i det. Hennes ödmjukhet och frivilliga utplåning av sig själv visar hon samtidigt med den största finkänslighet som får henne att bry sig om vilken nöd det än må vara frågan om. Överlämnad i Guds händer som hon är, visar hon fullständig foglighet när hon tjänar andra människor och hon känner sig ansvarig för varje ”associerad”, som om de alla vore hennes barn. Under hennes uthålliga bön föds en övertygelse inom henne som hon vill förmedla: Jesu förbarmande hjärta skall bönhöra hennes begäran att ingen vakt skall gå förlorad för Himlen, det vill säga att alla som har skrivits in i Hedersvakten också skall skrivas in i den stora Livets bok (jfr Upp 21, 27).

Den 19 mars 1865, skriver hon beträffande Guds tjänare:

”Jag har förstått att Jesu Hjärta älskar prästerna lidelsefullt, och jag skall behålla det i oförgängligt minne”.

Då hon är övertygad om att andra skulle bättre trygga dess fortsatta existens prövar hon, utan att lyckas, att anförtro Hedersvakten åt olika kloster. Det visar sig då klart att detta verk skall förbli hos Marias besökelses orden. Liksom alla, av Gud inspirerade initiativ, är, genom dess grundarinna, det utmärkande för Hedersvaktens ärkebrödraskap tårar, offer, ödmjukhet och en fullständig foglighet under Guds vilja. Syster Marie av Jesu Heliga Hjärta möter likväl inte enbart hinder för det som hon hara fått grunda: hon får också många bevis på stöd till det, särskilt det som kom från Marie Deluil-Martiny, grundarinnan av ”Jesu Hjärtas döttrar”, som skall saligförklaras av påven Johannes Paulus II den 29 oktober 1989. ”Hedersvakten tänder som en lunta!” konstaterar syster Marie av det Heliga Hjärtat. Med sankt Franciskus av Sales, grundaren av Marias besökelses orden, kan hon säga:

”jag skulle vilja, i stället för törnekronan, för Jesu Hjärta ha en krona som utgjordes av alla människors hjärtan!”

”Första hedersvakt”

Påven Pius IX kommer själv att begära att få bli upptagen i Hedersvakten den 25 mars 1872 och, den 21 juli 1875, under en audiens beviljad en stor delegation av Ärkebrödraskapet, skall han nämna, som en ära bland de mest ljuva han fått, sin titel ”Första Hedersvakt av Jesu Heliga Hjärta”.

Snart inregistrerar man åtaganden av mer än trettio franska eller utländska biskopar. Till varje ny ”associerad”. vill syster Marie av det Heliga Hjärtat med det hon skriver förmedla Jesu Hjärtas kärlek som förtär hennes själ; hon sprider till dem med kraft och sunt förnuft en hel katekes om Jesu Hjärta för att ”ingen skall gå förlorad för himlen”. Sysselsatt i klostrets avskildhet, gömd för världen, lämnar hon Gud omsorgen att leda verket efter sitt sinne. Hennes korrespondens upphör först vid hennes död, den 3 augusti 1903.

”Kristi Hjärta, skrev påven Pius XII, gör att vi kan se hela kärleken som vi har varit och är föremål för ännu idag. Där finns orsaken till att man måste ha en så stor uppskattning av Det Heliga Hjärtats tillbedjan, att man i denna andakt kan se det fullkomliga uttrycket för den kristna religionen. Man kan inte uppsöka Guds Hjärta annat än genom Kristi Hjärta, han som själv har sagt: Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh 14, 6)” (Haurietis aquas, 60).

Påven varnar emellertid för ”att det händer att man med all rätt ibland måste klandra en egenkärlek och en omsorg om sig själv hos dem som missförstår denna mycket ädla fromhet. Må alltså alla övertyga sig om att det väsentliga inte skall sökas i yttre fromhetsgärningar eller i det goda som erbjuds, utan i att med större glöd uppfylla de förnämsta plikterna i fromhetslivet, nämligen kärleken och gottgörelsen” (ibid. 63).

Påven Benedikt XVI tog på nytt upp denna undervisning med anledning av 50-årsdagen av encyklikan Haurietis aquas, när han förklarade:

”Frälsarens genomborrade sida är källan som vi skall ösa ur för att uppnå den sanna kunskapen om Jesus Kristus och fullare erfara hans kärlek… Vara kristen är bara möjligt genom att hålla blicken riktad på honom som har återlöst oss, på Honom som de har genomborrat (Joh 19, 37)… Såret i Kristi sida och de som lämnades av spikarna har för otaliga själar varit tecknen för en kärlek som har format deras liv på ett ständigt alltmer genomgripande sätt.”

Bland de miljontals personer som engagerat sig i detta fromhetsverk, befinner sig, förutom den salige Pius IX, Leo XIII, sankt Pius X, Benedictus XV och Pius XI, den salige Johannes Bosco, sankt Edvard Poppe, sankta Madeleine-Sophie Barat, sankt Daniel Comboni, pater Ratisbonne, den salige Marcel Callo…

År 2007 tog Hedersvakten emot en ny impuls när den upprättades i Paray-le Monial, den 24 januari, på sankt Franciskus av Sales´ högtid. Klostret la Visitation Sainte-Marie i denna stad hyser för framtiden dess internationella säte. De 4 oktober 2011 gav Benedikt XVI ”av hela sitt hjärta sin apostoliska välsignelse till var och en de associerade och till deras familj”. I mars kommer man att fira verkets 150-årsdag.

”Milde Herre Jesus, drag mig ständigt djupare in i ditt Hjärta, så att din kärlek griper mig och dess mildhet omsluter mig helt!”

Låt oss göra denna brinnande bön av sankt Franciskus av Sales till vår egen för att gottgöra Frälsarens oändligt älskande, alltför ofta glömda, föraktade eller av våra synder sårade Hjärta.

Från klostret S. Joseph de Clairval

20130607

Övers BS

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved