Han var en rebell, blev suspenderad från kyrkan a divinis, anhängare till den mest radikale fienden till kyrkan, erkände att han var homosexuell och grundade tillsammans med Nichi Vendola, Apuliens nuvarande ministerpresident som först tillhörde det kommunistiska partiet PCI men sedan 2009 istället är med i det miljövänliga socialdemokratiska Sinistra Ecologia Libertà, Italiens största homo-organisation. När alla hans ideologiska ”vänner” lämnat honom och han stod där gammal, ensam och svårt sjuk, tog Joseph Ratzinger upp honom i kyrkan igen. Den i många avseenden tragiska berättelsen om en förvirrad präst är också en ovanlig historia om omvändelse och försoning. En av de historier som visar på Guds oändliga barmhärtighet, men även den förskräckliga förvirring som kan drabba människor och även präster och den stora skada som de därmed kan vålla. Historien berättas här efter Pino Surianos hågkomster.

Något som nästan ingen vet: det största och mest inflytelserika homo-förbundet i Italien grundades av en präst

Det kan för dem som inte visste det tyckas vara en absurd fantasi, men det är helt enkelt så: Arcigay grundades av en präst. Ja det allra största och talrikaste homo-förbundet i Italien har i sin kärna en man som vigdes till Gud och som dessutom själv var homosexuell.

Det skedde i Palermo i december år 1980 och den då nästan 60 år gamle prästen som redan varit a divinis  suspenderad sedan några år, hette Marco Bisceglia, men för alla som kände honom var han helt enkelt Don Marco. Hans stridskamrat som han även under några månader delade bostad med var en ung militärtjänstvägrare, Nicola Vendola, kallad Nichi, som gjorde sin civiltjänst hos kulturföreningen ARCI som stod Italiens kommunistparti nära.
För några veckor sedan utkom på förlaget EdiGraferma en bok om prästen med titeln ”För mycket kärlek dödar dig”. Där skriver de kändaste italienska homosexuella om Don Marco: Nichi Vendola, den f.d. ordföranden för ArciGay- Franco Grillini och medgrundaren och även han ordföranden, Beppe Ramina. Alla tre tillhör det kommunistiska partiet. Vendola förblev gammalkommunist och är idag ordförande för en sammanslutning mellan gammalkommunisterna och de gröna. Grillini orienterade sig mera mot realpolitik och vände sig mot vänsterdemokraterna, och Ramina, som var aktiv i det neomarxistiska partiet Lotta Continua, är idag vice chefsredaktör för den år 2000 grundade dagstidningen Domani di Bologna, som står vänsterdemokraterna nära och särskilt gillas av vänsterkatolska kretsar. I biografin över prästen ser vi genast flera liderliga brytningar, som direkt hänger samman med dennes livsstil. Pino Suriano talar om Don Marcos ”tre liv”.

Befrielseteologi och kyrka som ”repressiv klassfiende”
I sitt ”första liv” var Don Marco Bisceglia, i enlighet med de vänstersympatiserande ideologiska strömningarna under den tid, en kamppräst. Han föddes 1925 i det syditalienska Lukanien, och vigdes till präst år 1963. Redan under studietiden anslöt han sig till den marxistiska befrielseteologin, framför allt den lära som den allt annat än renlärige jesuitprästen José Maria Diez-Alegria y Gutierrez (1911-2010) företrädde, vilken blivit utkastad ur sin orden. När han i sin hemförsamling Lavello får Jesu hjärtas kyrka sig anförtrodd vill han genast övergå till aktivism där. För Don Marco är försvaret för de svaga evangeliseringens egentliga innehåll. Varje katolik kan skriva under på det, men då uppstår ett definitionsproblem: Vad menas med ”de svaga”? Don Marco är emot allt som han anser vara orättvist. Hans huvudmotståndare blir härvidlag den katolska kyrkan. Hans kamp gäller celibatet, investeringarna i fast egendom, den ”rika” kyrkan. Don Bisceglia finner alltid nya vägar för att med sin marxistiska världsbild motsätta sig kyrkan. Han fyller sin kyrka med anhängare till det kommunistiska partiet, vilka tidigare aldrig satt sin fot i ”klassfiendens” kyrka. I den unge prästen finner de en politisk själsfrände. Bykyrkan blir metafysisk bundsförvant till KPI:s lokala partikommitté.

Partikamraterna applåderar förtjust så fort Don Marco offentligt och med hög rast tillkännager sin opposition mot kyrkan. Det dröjer inte länge förrän hans dispyter med biskopen blir allt häftigare. Biskopens missnöje beror inte bara på den unge prästens politiserande idéer utan även på grund av hans längtan till handling. Under 1968 års revolution blir Don Bisceglia arbetarstrejkens organisatör och medelpunkt. Detta politiska arbete leder även till att han får svårigheter med att efterleva lagen. Efter flera uppmaningar och personliga samtal där han ombeds att tänka över sina ställningstaganden och dra ner på sin aktivism, blir han den 30 september 1974 av biskop Giuseppe Vairo avsatt som kyrkoherde i Lavallo. Biskopen har goda skäl för det drastiska beslutet. Han är tvungen att uppfylla sitt ansvar att som ledare för alla kyrkoherdarna skydda dem från förvirring. Ibland dem finns nämligen en varg i prästakläder gömd.

Don Marco Bisceglia hade när han höll sig vid kommunisternas sida blivit en klasskämpe och här han istället anslöt sig till feministernas en abortförsvarare. Han anslöt sig till det Radikala partiet, en radikal och antikatolsk rörelse och understödde den samhälleliga och politiska kampen för legaliseringen av mord på ofödda barn och den sexuella revolutionen som detta partis anhängare förde. Hans prästgård i Lavello hade blivit det lokala sätet för den röstkommitté som arbetade för legalisering av abort och för tillåtelse av skilsmässor. För att stödja sina ideologiska kamrater även på annat sätt och för att kunna föra kampen mot de”imperialistiska” och ”repressiva” krafterna stat och kyrka, misskötte han sin prästerliga tjänst och var allt oftare frånvarande från sin församling. Biskopen skrev i uppsägningsbrevet att Don Bisceglia slagit in på en ”revolutionär“ väg och att denna fört till ”en öppen brytning med biskopen”.

Kommunisternas kampkamrat: ”Kyrkan tillhör folket.” Första ”homovigseln”
Det kommunistiska partiet lämnade inte sin partikamrat i sticket. Över sina öppna och underjordiska kanalaler mobiliserades de offentliga medierna. Lavello belägrades snabbt av reportrar och korrespondenter från de största dagstidningarna och veckotidskrifterna i Italien och det kom även journalister från andra länder. I själva orten hade de troende som inte var kommunister sedan länge fått inta en undanskymd position. Don Marcos kamrater samlade sig runt ”sin” kyrkoherde och steg upp på barrikaderna för att protestera mot biskopens avskedsbeslut. Don Marco och hans röda får ockuperade kyrkan. På kyrkans yttervägg uppsattes i bästa kommunistiska kampstil ett plakat med följande lydelse: ”Kyrkan tillhör folket.” Kyrkoherden i Lavello blir ett fall för hela Italien. Vänstern solidariserar sig genast med ”folkets präst” och hans ”folk” vänder sig mot biskopen och ”ämbetskyrkan”.

Men detta är inte allt. Några dagar före offentliggörandet av avskedsbeslutet tog Don Marco ett steg som väckte ännu mera anstöt och som kom att diskuteras under många år som följde. Han utförde det som skulle bli det ”första homo-vigseln” i Italiens historia. En dag infann sig i staden – naturligtvis var det just i Lavallo och det var inte en slump – två homosexuella män och sade att de ville gifta sig kyrkligt. Don Bisceglia var genast beredd att gå ifrån den katolska trosläran och den kyrkliga ordningen och att duka upp en ren lögn för de två älskande: ”Ert äktenskap är redan ett sakrament inför Gud”, så förklarade prästen sin syn på saken.
Suspenderad a divinis

De båda männen var emellertid i verkligheten inte homosexuella utan de båda journalisterna Bartolomeo Baldi och Franco Iappelli från den konservativa månadstidskriften Il Borghese, som önskade göra skandal av Don Bisceglias egensinniga hållning mot den katolska lärant. Den 9 maj 1975 tar biskopen till ytterligare åtgärder. Don Marco suspenderas a divinis vilket betyder att han är helt förbjuden att utöva sitt prästämbete.

Efter en lång period av förvirring härskar nu klarhet. Framför allt blir skiljelinjen mellan de olika katolikerna klar. För Bisceglia är beslutet från den kyrkohierarki som han bekämpar alls ingen tragedi och allt fortsätter som det gjorde tidigare. Han firar den Heliga mässan och andra liturgier, delar ut sakramenten och förkunnar Guds ord. Marke Eigenbau a lá Marco Bisceglia. Förbindelsen med de troende blir ändå allt svagare. Kommunisterna behövde honom för sin kamp och många troende hade kort dessförinnan flyttat till grannorterna. Nu var det allt flera som helt enkelt stannade hemma.

Den första tiden efter ”kyrko-ockupationen” var kyrkan i Lavallo fylld till brädden. Tidsandan verkade vara det som fyllde en avsatte kyrkoherdens segel med luft. Men entusiasmen varade blott en kort tid. Den fulla kyrkan blir en tom kyrka. Kontrasten finns dokumenterad på foton. Fotot av den sista mässan som Don Marco firar i Lavello den 25 April 1978 visar honom för en handfull av gamla kvinnor, omgiven av en hord av carabinieri och poliser. Naturligtvis vore Bisceglia inte den han var om han inte valt att göra denna sin sista akt som ”kyrkoherde” till en politisk akt. Den 25 april är helt enkelt den stora dagen för vänstern i Italien. På denna dag spelar man upp stycket ”Italiens befrielse från fascism” mot en bakgrund av en förlegad historiesyn. Ett evenemang som framgångsrikt tas upp av de röda partisanerna.

Livet tillsammans med Nichi Vendola
Don Marco står nu ensam där, utan arbete, utan framtid och framför allt med ett upp- och nervänt förhållande till den katolska kyrkan. Han är nu en ”arbetslös” som söker en ny hemvist. Men språnget över den egna skuggan lyckas honom inte. Han skapar ytterligare rubriker i pressen. Han vill förändra världen. Efter sitt eget huvud. Den 3 juni 1979 äger parlamentsvalen rum. Att döda de ofödda barnen hade redan året förut blivit godkänt i lag. Några månader före valdagen anmäler sig Marco Pannella, den gamle kompanjonen i kampen för fri sex och kvinnors frigörelse som man sedan årtionden tillbaka har sagt till kvinnorna att den redan är gjord. Pannella erbjuder den tydligen undersysselsatta före detta kyrkoherden ett nytt aktivitetsområde. Han säger till honom att kandidera för det radikala partiet. Don Marco säger ja. För Pannella är detta en euforisk triumf. Att ha en katolsk präst som kandidat på den kyrkofientligaste listan. ”Om man vill vara fri måste man vara ogudaktig. Personligen kan jag inte göra något annat än ansluta mig till er.” Med dessa ord rättfärdigar Bisceglia sin kandidatur för de radikala. Hans namn på listan blir ett stort samtalsämne och gör att partiet för mediernas uppmärksamhet. Men för Don Marco räcker inte rösterna till för att skaffa honom en plats i parlamentet. Liksom fallet tidigare var när det gällde kommunisterna var Bisceglia som präst visserligen välkommen reklam för den politiska kampen, men inget mer.

Från det radikala partiet över vänsterkulturföreningen ARCI till grundandet av ArciGay
Under de månader då den suspenderade prästen arbetade aktiv för de radikala, mötte han i Rom Enrico Menduni, som var ordförande från 1978 till 1983 för ARCI, den äldsta och mest ”klassiska” bland de italienska kulturföreningarna. Menduni inbjuder Bisceglia att ta hand om organisationen för avdelningen ”medborgarrätt”. Den stunden kan anses vara homo-organisationen ArciGays födelsestund. Idén för denna organisation var Marco Bisceglias. Det officiella grundandet kom först 1985, men på ArciGays sida kan man läsa:

”Arci-Gays första grupp uppstod på informell grund den 9 december i Palermo på grundval av en idé från Don Marco Bisceglia, motsägelsernas katolska präst.“

Redan under flera år hade Bisceglia umgåtts i homosexuella kretsar. När det i en artikel i veckomagasinet Europeo år 1982 talades om hans homosexualitet verkade det som om alla redan kände till det. Sammanhanget mellan sexuell, politisk och antikatolsk förvirring blev därmed klart för många.

”Det finns homosexuella präster, men bara en har öppet förklarat sig vara det”, skrev Europeo. Och denne enda var Marco Bisceglia. Det var under 80-talet som vänskapen med Nichi Vendola började, denne som Don Marco alltid kom att kalla för sin ”läromästare”. Under några månader lever de båda tillsammans i Monte Porzio Catone i Bisceglias hus.

Alienation och tillbakadragande – från ”fri kärlek” till AIDS
Sedan en tid tillbaka råder svårigheter mellan ARCI och den f.d. kyrkoherden och han drag sig stilla och tyst tillbaka från vänsterpartiets medlemmar eller så var det dessa som drog sig tillbaka från kyrkoherden. Det blev ingen öppen schism och vi vet inte längre anledningen till att man distanserade sig från varandra. Samtidigt som alltså hans uppfinning ArciGay blev flygfärdig blev det tyst runt idégivaren. Så tyst att hans spår går förlorade. De år då journalisterna jagade honom var förbi. Nu intresserade sig ingen längre vad det blivit av honom.

Om man dock fått veta det under tiden så är det därför att Rocco Pezzano gav sig iväg för att leta upp spåren. År 1987 var Bisceglia redan långt borta från ArciGay. Det går att utläsa ur hans brev att han ännu uppehöll sig i Monte Porzio Catone där han inkvarterat en ung homosexuell vid namn Dadì, vilken i spåren av den stora invandringen till Västeuropa från Algeriet hade hamnat i Italien gelangt war. Pino Suriano tolkar Bisceglias korrespondens med sina vänner som en ny fas i hans liv. En ny ”befrielse” som han inte längre söker i kamp och i en organisation, utan i mellanmänsklig närhet och i vänskaper.

Återkomst och försoning
I den första hälften av 1990-talet ringer telefonen en dag i San Cleto-prästgården i Rom. Samtalet är till fader Paolo Bosetti, kyrkoherde för denna församling i en av Roms förstäder. Och den som ringer upp är Monsignore Luigi Di Liegro, grundaren av Caritasavdelningen i Roms stift. Biskopen ber kyrkoherden att uppta en präst som bär på ”en tung last”: AIDS. ”Vad ska vi göra för honom?” frågar kyrkoherden. ”Gör honom bara gott”, svarar biskopen. Och det blev så. Don Marco som blivit besviken på sina politisk kamp och trött på sina sexuella eskapader, hade snabbare kommit till slutstatinen än han hade tänkt sig. Nu börjar ett nytt liv för Don Bisceglia, som han delar med prästen och ledaren för Congregatio Iesu Sacerdotis, den nyligen upprättade församlingen i Rom, Inte många ord, mycken fritid och inga förpliktelser i församlingen.
.
Dagarna går långsamt men det är en ny början. Dagen rör sig efter flera decennier återigen i ordnade banor, med Laudes, den heliga mässan och fasta måltider. Bisceglia börjar befatta sig med grundläggande frågor med början vad prästerskapet egentligen är och vad det tjänar till. Han läser för första gången Andra Vatikankonciliets dekret Presbyterorum Ordinis. Och sedan Optatem Totius för prästutbildningen. Han läser dagligen i den Heliga skrift. Och han läser den nu med andra ögon. Han ifrågasätter sig själv, såväl som människa som som präst. Hans förflutna liv är känt för alla. Han talar inte om det. Endast en gång sade han till fader Paolo att han inte vill förtiga något men samtidigt önskar distansera sig från sitt förflutna.
Bönen som han framställer till Troskongregationen.

Livet tillsammans med andra präster gör att en önskan växer i honom att på nytt få fira den Heliga mässan. Det har gått 19 år sedan han fick kyrkans straff att inte fira mässa och sedan han för sista gången firade den utan att ha rätt till det har det gått elva år. Plötsligt hade han upphört att fira den. Det inre motståndet hade blivit för stort.

Prästerna rådfrågar med varandra om saken. De vill inte utesluta att det bara rör sig om ett temporärt lynnesutbrott. Frågan diskuteras ingående. Suspenderingen a divinis står hur som helst i vägen. Efter en längre tid får kardinalvikarien av Rom, Ugo Poletti veta att den dåvarande påven Johannes Paulus II i sin egenskap av biskop av Rom vikarierade. Svaret lyder: Den dömde måste inlämna en formell ansökan. Don Marco griper till papper och penna och formulerar en ansökan som adresseras till prefekten för Troskongregationen, som vid den tidpunkten är kardinal Ratzinger, sedan många år fiende nummer ett för den röda militanta aktivisten Bisceglia.

Slutligen kommer svaret: Suspenderingen a divinis har hävts. Några dagar senare skriver Don Marco till sin syster Anita: ”Jag har insett hur ovärdig jag är, på samma gång som jag hoppas på Guds förlåtelse och hans rening som kan få mig att börja om på nytt. Jag hoppas att med hans hjälp kunna sona mina fel och förvillelser.” Detta brev sänder han från Loreto. Fader Bosetti erinrar sig: ”När man åter börjar fira eukaristin, som är Kristi kropp, kan man inte göra detta utan att ha bett om försoning.”

Den dag då Don Marco åter kan fira mässa, reser en delegation från hemstiftet dit, under ledning av biskop Vincenzo Cozzi. En delegation från den bykyrka mot vilken Don Marco rebellerade och motsatte sig. Innan Don Marco åter firar den heliga mässan, ”den vackraste dagen i mitt liv” som han sedan sade, omfamnar biskopen honom. Det är en dag som blir till synligt bevis för att det förflutna aldrig kan segra över nuet, att konflikten, förvillelser och förbehåll är verkliga ting, men aldrig får ta överhanden.

De sista åren
De sista åren av hans jordiska liv var hårda, men intensiva. En Aidssjuks liv är fullt av hinder, många läkarbesök, många intagningar på sjukhuset. Don Marco upplever emellertid denna tid ”i inre frid”, vilket kamrater från denna sista tid berättar. Ett lugn som blir till styrka för andra sjuka. Vittorio Fratini kommer att fråga Don Marco varifrån han får denna glädje. Svaret glömmer han aldrig: ”Kommer du ihåg? Jag var död och har uppstått till nytt liv.” Don Marco Bisceglia dog den 22 juli 2001. Det är en dag som i den italienska historien gick in som en kampdag. Vänstern demonstrerade i protest mot G8-mötet i Genua som urartar i våldsamma aktioner. På denna dag, då hans tidigare kampbröder fortsätter kampen, dör Don Bisceglia långt bort från denna kamp, som inte längre var hans, försonad med Gud och med kyrkan. Han begravs i Lavellos kyrkogård, i en prästgrav.

20130916

Tempi/Katholisches.info (Rom)

Övers. Natasja Hovén