Att fasta i en anda av barmhärtighet 

 

av Frank Weathers


Häromdagen råkade jag läsa några kloka ord av en kyrkolärare som jag aldrig hört tidigare. Och ämnet, vad var det?  Vikten av att vara barmhärtig.

Allison skrev för en tid sedan i denna blogg om hur man kan lära sig barmhärtighet. Under en lång tid – och långt innan jag blev katolik – trodde jag att obarmhärtig var det man skulle vara om man ville vara som alla andra.

Det kvittade hur ofta man sade till mig att för att vara en god kristen måste man vara barmhärtig så gick det alltid in genom ena örat och ut genom det andra.

När jag började förstå att det var mot den kristna läran att vara obarmhärtig, upptäckte jag att den katolska kyrkan inte bara pratar i luften om att vara barmhärtig utan verkligen följer denna uppmaning också. Och vår Herre säger i Bergspredikan i Lukasevangeliet: ”Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.”

Och kyrkan är barmhärtig. Om något så är hon inte bara kärlekens skola utan även barmhärtighetens skola. Det går inte att vara barmhärtig om man inte äger kärlek och det går inte att älska om man inte på samma gång är barmhärtig. Men vänta lite, det kommer mera.

Det är följande rader av den helige Petrus Chrysologos som fick mig att skriva detta inlägg.

Det finns tre ting, kära bröder, som gör att tron står fast, fromheten förblir och dygden står emot frestelser. Dessa ting är bönen, fastan och barmhärtigheten. Bönen är början till begäran om fromhet, fastan skymtar den och barmhärtigheten slutligt får den. Bön, fasta och barmhärtighet, dessa tre är ett och de befruktar varandra.

 

Alla goda ting är tre, eller hur? Gud är tre personer i ett, till exempel. Den heliga familjen är tre. Men har någon tänkt på att bön, barmhärtighet och fasta är en slags treenighet de också? Detta är den slags praktiska lära om hur vi bör leva som kristna som jag tycker så mycket om. Och här får ni också del av det, kära läsare, vare sig ni är redo eller ej...

Att fasta är själen i bönen, och barmhärtigheten är själva kärnan i fastan. Låt ingen skilja dem åt, de kan inte skiljas. Om du bara har en av dem och inte alla, då har du ingenting. Om du ber, då fastar du också. Om du fastar, visa då barmhärtighet. Om du vill att din bön ska bli hörd, lyssna då på andras. Om du inte stänger till din hörsel för andra då öppnar du Guds hörsel för det du själv ber om.

Jag vet att det är svårt att fasta men det är bara om du avskiljer fastan och stänger in den i ett vakuum. Petrus Chrysologos säger det: Det är inte en isolerad uppoffring utan en länk bland de andra länkarna som utgör vår kallelse. Han förklarar det så här:

När du fastar ser du de andra som fastar. Om du vill att Gud ska märka att du är hungrig, tänk då på alla andra som är hundriga. Om du hoppas på barmhärtighet, visa den då. Om du söker godhet, visa då godhet. Om du önskar ta emot, skänk. Om du ber att själv få det som du förvägrar andra, då är din bön bara ett hån.

Läs om den sista raden igen och försök att inte rycka till: ”Om du ber att själv få det som du förvägrar andra, då är din bön bara ett hån.” Oj! Det där är något som jag skulle behöva höra ofta. Och har du något annat visdomsord?

Låt oss bli exempel för alla människor när de utövar barmhärtighet. Visa barmhärtighet på samma sätt, i samma slösande frikostighet, med samma styrka, som du vill andra att visa barmhärtighet mot dig själv.

Ja, den gyllene regeln. I aposteln Lukas berättelse läser vi att Kristus sade just dessa ord bara några rader innan han anmodade oss att vara barmhärtiga: ”Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem.” Kyrkoläraren vars namn Chrysologus betyder ”han med de gyllene orden” påminner oss om att barmhärtighet är något som bär en gyllene glans. Och bönen då, i vilket sammanhang placerar vi bönen här?

Låt därför bönen, barmhärtigheten och fastan utgöra en och samma bön till Gud, ett enda tal till vårt försvar, en trefaldig bön ur våra hjärtan. Låt oss fasta för att gottgöra det vi brutit när vi förtalade vår nästa. Låt oss frambära offer genom att vi fastar. Det finns inget som behagar Gud så mycket som detta och psalmsångaren uttrycker det i följande profetia: ”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud.”

Förkrossade och nedbrutna är vi när vi ser till våra verkliga jag. När vi bortser från våra falska jag, det simulacrum som vi omger oss med, och erkänner sanningen – att vi är krossade. Och jag tycker om tanken på ”en trefaldig bön”. Var inte Herrens ord om bönen just de följande: ” Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” Därför bör vi göra detta:

Offra din själ åt Gud, gör din fasta till ett frambärande av offer så att din själ blir en ren offergåva, ett heligt offer, ett levande offerlamm, där du förblir dig själv men samtidigt överlämnar dig till Gud. Den som misslyckas med att ge detta till Gud har ingen ursäkt att komma med, för om du ska ge honom dig själv, då har du alltid något att ge honom.

Det där är det slags förändring som till och med jag tycker om! Och här kommer nu den stora finalen i kyrkolärarens tal och jag har tagit mig friheten att sätta det viktigaste i fetstil, för det förklarar rubriken jag givit detta inlägg.

För att Gud skall kunna ta emot detta offer måste barmhärtighet komma till. Fastan blir inte fruktbar om inte barmhärtigheten bevattnar den. Fastan torkar ut när barmhärtigheten torkar ut. Barmhärtigheten är för fastan det som regnet är för jorden. Hur mycket du än odlar ditt hjärta, tar bort orenheter från din läggning, utrotar laster, sår dygder, så om du inte frigör barmhärtigheten i ditt hjärta, kommer fastan inte att bära frukt.

Förstår du vad detta betyder? Under alla de år då jag inte fastade var jag obarmhärtig. Jag var också en eländig krake. Och jag är det än om jag låter bli barmhärtigheten. Men fastan är den tid då jag kastar bort mitt gamla jag och iklär mig ett nytt jag. För som min nye vän, kyrkoläraren (vars namn jag aldrig kommer att glömma), säger:

När du fastar kommer om din barmhärtighet är ringa även din skörd bli ringa. När du fastar kommer allt det som överflödar i din barmhärtighet att samlas i din lada. Förlora därför inte genom att vara knusslig, utan samla in i din lada genom att vara frikostig. Ge till de fattiga och du kommer att ge till dig själv. Du får inte behålla det som du vägrat att ge andra.

Det är sannerligen bättre att ge än att ta emot.  Gud vare tackad.

20110406

Övers. Natasja Hovén

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved