Påvens första encyklika hämtar inspiration hos Dante

 

 

 

Benedikt XVI offentliggjorde idag på eftermiddagen sin första encyklika. Encyklikan som omfattar knappt 50 sidor bär namnet ”Deus caritas est” (Gud är kärlek) och kom samtidigt ut på latin, tyska, engelska, franska, italienska, portugisiska och spanska.

 

(kreuz.net, Vatikan) Påve Benedikt XVI förklarade redan på måndagen med anledning av en kongress som hölls av den påvliga kommissionen ”Cor Unum” att han hade hämtat inspiration till texten hos den italienska nationaldiktaren Dante Alighieri († 1321).

Benedikt XVI talar i den första delen om eros – ”kärleken mellan man och kvinna som inte beror på tanke eller vilja utan som är något som överväldigar människan utan att hon kan göra något åt det”.

Han citerar den tyska filosofen Friedrich Nietzsche († 1900), som menade att kristendomen har givit Eros gift att dricka. Eros dog visserligen inte av det, men urartade till en last.

Med detta uttryckte Nietzsche – så sade påven – något som många länge har känt.

”Förgiftar inte kyrkan med sina bud och förbud det vackraste i livet för oss? Ställer hon inte upp förbudstavlan just där som Skaparen har velat ge oss en lycka så stor att den låter oss ana en försmak av det gudomliga?”

Historien visar oss – det var påvens svar på sin egen fråga – att kärleken har något att göra med det gudomliga: den lovar oss oändlighet, evighet, något som är större än vi själva och helt skilt från vår tillvaro och dess vardag.

Men vägen dit kan inte helt enkelt bestå i att låta driften bemäktiga sig föremålet för vår kärlek. ”Det är nödvändigt med reningar och mognanden som också ibland kan betyda att man måste avstå.”

Det betyder inte att man avsäger sig eros, inte att det blir ”förgiftat” utan istället att det blir helgat så att dess verkliga storhet kommer fram.

Kärleken måste leda till upptäckt av den andre och övervinna egoistiska drag som kan finnas i den.

Då blir den till omsorg om den andre för hans egen skull: ”En sådan kärlek söker inte längre sig själv – vill inte försjunka ner i lyckans berusning – den söker det bästa för den älskade. Den blir till avstående, den blir beredd till offer, ja, den vill offret.”

Till kärlekens inre reningsbad hör det att kärleken i dubbel mening vill det slutgiltiga: dels i betydelsen av att man utesluter och bara vill ha denna enda människa, och i betydelsen av ”för alltid”.

Benedikt XVI skiljer i sin encyklika över kärleken på de båda grekiska orden ”Eros” som bild för den världsliga kärleken och ”Agape” som uttryck för kärleken som har sin grund i tron och som formas av tron.

De båda har han ställt emot varandra som den kärlek ”som stiger uppåt” och den som ”stiger nedåt”.

Besläktat med dessa beskrivningar är, säger påven i sin encyklika, andra uppdelningar som till exempel när man skiljer mellan den begärande och den utgivande kärleken – på latin amor concupiscentiae und amor benevolentiae. Den senare placeras ibland under den kärlek som tänker på att vara till nytta.

Eros och Agape – uppåtstigande och nedåtstigande kärlek – låter sig aldrig helt bli åtskilda:

”Ju mer de båda älskande låter kärlekens olika dimensioner träda in i den riktiga enhet som kommer sig av verklig kärlek, desto mer förverkligas kärlekens sanna väsen.”

Påven förklarar att enligt den viktige grekiska filosofen Aristoteles († 322 före Kristus) är gudomen för alla varelser föremål för begär och kärlek.

Den älskade gudomen själv är däremot, enligt Aristoteles, själv utan behov och älskar inte. Till skillnad från denna uppfattning har Israels Gud uppenbarat för människorna att Hans skapelse är Honom kär, eftersom det är Han själv som velat den, som har ”gjort” den.

Denna Gudsbild var det första som den bibliska tron kom med som något alldeles nytt.

Det andra ligger i synen på människan.

Skapelseberättelsen visar att Eros alldeles från början på något vis ligger förankrad i människans väsen.

”Adam ger sig ut att söka och ”lämnar sin far och sin mor” för att finna kvinnan. Först när de är två kan de bli till en sinnebild av hela mänskligheten.”

Den monoteistiska Gudsbilden motsvaras av det monogama äktenskapet.

Äktenskapet som bygger på en exklusiv och slutgiltig kärlek blir till en bild av Guds förhållande till sitt folk och omvänt: ”sättet på vilket Gud älskar blir till måttstock för den mänskliga kärleken.”

Kärleken i sin radikalaste form visar sig i Kristi död på Korset.

Gud skänker oss sig själv, för att lyfta upp människan på nytt och frälsa henne. Det är genom att se på ”Honom som de genomborrat”, Jesus, som sanningen uppenbaras för oss att Gud är kärlek.

Denna akt av hängivelse har gjort att Kristus förblir närvarande bland oss genom att Han instiftade eukaristin under den sista nattvarden. Han föregrep döden och uppståndelsen genom att han vid den stunden utgav sig själv för sina lärjungar i brödet och vinet, gav sin kropp och sitt blod som det nya manna.

”Den antika världen drömde om att människans egentliga föda – det som människan lever av – logos, skulle vara det eviga förnuftet. Nu blev detta logos verkligen till föda för oss – i form av kärlek.”

Eukaristin drar in oss i Jesu akt av hängivelse. ”Vi tar inte bara statiskt emot det människoblivna logos, utan blir också indragna i hans hängivelses dynamik.”

Bilden av förbundet mellan Gud och Israel som ett äktenskap blir sålunda verklighet på ett sätt som man aldrig förut hade kunnat tänka sig.

”Det faktum att vi befinner oss ansikte mot ansikte med Gud blir genom vår gemenskap med Jesu utgjutelse, med hans kropp och blod, till ett förenande. ”Mystiken” som ligger i detta sakrament och som beror på Guds nedåtstigande till oss, når längre och för oss högre upp än varje mystiskt uppåtstigande möte för människan skulle kunna nå.”

I den andra delen av encyklikan vänder sig påven mot kärleken till nästan och säger: ”Kärleken till Gud och kärleken till nästan går ej att skilja åt. De utgör ett enda bud.”

Kyrkans uppdrag är ”att verka i kärlek”, förklarar den heliga Fadern. ”Inom de troendes gemenskap får det inte finnas armod i den bemärkelsen att någon inte äger tillräckligt med livets nödtorft.”

Kyrkan får inte rycka till sig den politiska kampen och ta denna som medel för att förverkliga det rättvisa samhället. ”Hon kan och får inte sätta sig själv i statens ställe.”

Men hon får heller inte undandra sig kampen för rättvisa.

”Kärlek – Caritas – komer alltid att bli nödvändig, också i det allra mest rättvisa samhälle. Det finns ingen så rättrådig statsstyrelse att den skulle kunna göra kärlekens tjänst överflödig,” säger påven.

Den 25 januari 2006, ur Kreuz.net

kreuz.net - katholische nachrichten

 

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved