Är ekumeniken en irrlära?

 


av Brian W. Harrison, O.S., M.A., S.T.D.


I konkurrens med deklarationen Dignitatis Humanae (Om religionsfriheten) om äran (eller vanäran, beroende på ens teologiska inställning) av att vara Andra Vatikankonciliets läromässigt mest nyskapande dokument befinner sig deklarationen Om ekumeniken, Unitatis redintegratio (UR). På både den traditionalistiska och den liberala kanten av den katolska skalan har man betraktat denna deklaration (med känslor av dystert svårmod respektive triumferande munterhet) som representant för ett betydande avsteg från den tradionella läran. Denna betonade naturligtvis katolicismen som den enda sanna religionen, till vilken avsöndrade kristna helt enkelt måste återvända, om enheten någonsin skulle kunna återställas. I denna korta artikel skall jag begränsa mig till en jämförelse mellan UR och det förkonciliära, påvliga dokument som oftast citeras som oförenligt med UR, nämligen påven Pius XI:s rundskrivelse från 1928 om befrämjandet av sann religiös enhet, Mortalium Animos (MA). Denna rundskrivelse framställer Katolska kyrkans ståndpunkt gentemot den gryende rörelsen för religiös enhet, som samlat kraft i liberala, protestantiska kretsar under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

För att jämföra dessa två lärodokument behöver vi först påminna oss distinktionen mellan ett återkallande av Kyrkans officiella policy, ordning eller pastorala strategi och en motsägelse i läran. Den första typen av förändring har ofta ägt rum under Kyrkans historia som svar på förändrade omständigheter. På detta praktiska, disciplinära plan avslöjar jämförelsens mellan MA och UR en obestridlig och mycket markerad riktningsförändring – i själva verket praktiskt taget en U-sväng. Pius XI förbjöd uttryckligen något katolskt deltagande i mellankyrkliga eller interreligiösa möten och aktiviteter, vilka motiverades av en önskan om att återställa kristen enhet. Andra Vatikankonciliet å andra sidan auktoriserar och uppmuntrar verkligen katolskt deltagande i sådana aktiviteter (inom vissa gränser). Den nutida Kyrkan har sålunda gjort den kloka bedömningen att riskerna och farorna för liknöjdhet och förvirring beträffande tron på grund av sådana aktiviteter – risker som kraftigt underströks av Pius XI – mer än väl uppvägdes av det myckna goda man skulle kunna hoppas på som ett långsiktigt resultat av ekumeniken: en gradvis ökande, ömsesidig förståelse, som kan leda till den enhet som Kristus önskade för alla som gör anspråk på att vara hans lärjungar.

På den mer grundläggande läronivån är emellertid det korta svaret på anklagelsen för motsägelse mellan MA och UR, att vad Pius XI fördömde på intet sätt är detsamma som Vaticanum II bejakar. Vad exakt var det som påven Pius fördömde som falsk lära? I grund och botten den liberala, protestantiska teologi som dominerade de ekumeniska framstötarna under början av 1900-talet. Mera bestämt innefattade denna teologi – uttalat eller åtminstone outtalat – åtskilliga specifika teser, som kritiserades av Pius XI.

Fyra ekumeniska misstag

(1) De första som tog sin utgångspunkt i den allmänreligiösa inställningen intog vanligtvis en hållning av ”minsta gemensamma nämnare”: de föreställde sig en världsvid, religiös ”enhet”, där alla skulle kunna enas om några få grundläggande trosföreställningar men ”tillåtas vara olika” i andra. Påven menar att dessa religiösa liberaler uppenbarligen

”hoppas att alla nationer, fastän de i själva verket skiljer sig åt i religiösa frågor, ändock utan svårighet skall kunna ledas till broderlig överenskommelse om vissa läropunkter, som kan bilda gemensam bas för det andliga livet” (MA 2).

Denna hypotetiska ”enhet” i en ”världsreligion” skulle naturligtvis inkludera alla slag av icke-kristna.

(2) Pius XI hävdade att ovanstående misstag i sig innesluter ännu ett misstag på ett djupare plan: Förnekelsen av själva principen om en uppenbarad sanning, vilken kräver bifall till Guds ord på grundval av dess egen auktoritet. Påven menar att samtida allmänreligiösa ansträngningar enligt princip (1) förutsätter den felaktiga uppfattningen att alla religioner är i stort sett lika goda och prisvärda såtillvida som de i olika former ger uttryck för den medfödda känsla, som leder människor till Gud och till det lydiga erkännandet av hans herravälde. De som har denna åsikt gör inte bara ett misstag; de förvränger religionens sanna idé och förkastar den sålunda genom att gradvis för­falla till naturalism och ateism. Att gynna denna åsikt och att uppmuntra sådana företag är därför detsamma som att överge den religion som är uppenbarad av Gud. (MA 2)

Denna idé, att alla religioner bara är varierande (och ofullkomliga) mänskliga uttryck för en naturlig religiös impuls eller instinkt, var ett av de grundläggande misstagen hos modernismen, som påven Pius X nyligen fördömt.

(3) Genom att vända sig från trons inre natur till de yttre formerna för den synliga organisationen fann Pius XI ett annat, närbesläktat misstag. I de initiativ som begränsade sökandet efter enhet till dem som redan bekände sig till Kristus – vad Kyrkan i dag kallar ”ekumenik” till skillnad från ”inter-religiös dialog” – urskilde påven en falsk ecklesiologi (teologisk förståelse av Kyrkan). Ty den synligt förenade ”kristna kyrka”, som dessa liberala, protestantiska ekumener drömde om, skulle inte vara ”någonting annat än en federation av olika kristna församlingar, även om dessa skulle bekänna olika och varandra uteslutande läror” (MA 6).

(4) Påven påpekade att en sådan ecklesiologi i sin tur medför den besläktade tanken på att den enhet som Kristus bad om – ut unum sint –

”endast uttryckte en önskan eller en bön som ännu inte blivit beviljad. Ty de [de samtida ekumenerna] anser att den enhet av tro och ledning, som är ett kännetecken på Kristi enda, sanna Kyrka, hitintills knappast någonsin existerat – inte heller i dag...  den kan bara betraktas som ett ideal” (MA 7).

Innan vi ser på UR i ljuset av dessa avvisade idéer, kan vi tänka på en annat vanligt klagomål. Traditionalistiska kritiker påstår ofta att UR lämnar ekumenikens nyckelbegrepp riskfyllt odefinierat. Jag misstänker att detta bekymmer härrör från en felaktig översättning i den vanliga Flannery--editionen av dokumenten, som får konciliet att bara ”antyda” vad ”den ekumeniska rörelsen” innebär. En noggrannare översättning av början till UR 4:s andra paragraf, som tar fram dess karaktär av definition, skulle vara denna:

”Med ’ekumenisk rörelse’ förstås (Per ’motum oecume­nicum’ intelleguntur) de aktiviteter och initiativ, som uppmuntras och organiseras enligt kyrkornas enskilda behov och vid passande tillfällen i avsikt att befrämja de kristnas enhet”.

Konciliet preciserar sedan denna definition genom att lägga fram vad slags ”aktiviteter och initiativ” det tänker på:

(a) undvika all misstolkning av avsöndrade kristnas tro och praxis;

(b) dialog mellan forskare av olika denominatio­ner i syfte att bättre förstå varandra;

(c) ett mer omfattande samarbete för att förverkliga plikter i fråga om det gemensamma goda, som erkänns av ”varje kristet samvete”;

(d) sammankomster för gemensam bön där det är tillåtet; och

(e) förnyelse och reform av Kyrkan själv i trohet mot Kristi vilja.

Det är tydligt nog, att medan (b), (c) och (d) i själva verket mildrar MA:s disciplinära förbud, är det ingen av dessa fem punkter som motsäger någon läromässig sanning som fastställts av Pius XI i hans rundskrivelse.

Dekretet: ingen irrlära här

Nu kan vi börja betrakta UR i ljuset från de fyra ovan nämnda läromässiga misstag som avvisats av påven Pius:

(1) Antar Andra Vatikankonciliet en hållning av ”minsta gemensam nämnare” för att balansera enhet och sannng? Inte alls. Unitatis Redintegratio 3 försäkrar att medan de söndrade bröderna har många element av sanning, så är det Guds vilja att de alla skall komma till den fullhet som man bara kan finna i katolicismen:

Ty det är genom Kristi Katolska Kyrka ensam...  som frälsningsmedlens fullhet kan uppnås. Det var det apostoliska kollegiet ensamt som Herren anförtrodde det nya förbundets förmåner  för att på jorden upprätta Kristi enda kropp, i vilken alla de som redan på något sätt tillhör Guds folk helt och fullt bör inkorporeras. (UR 3. Kursiveringen tillagd)

Dekretet påminner också om att även om det finns en ”hierarki” av katolska sanningar på så sätt att de varierar i ”sin relation till den kristna trons grunder”, så betyder det inte att de mindre ”fundamentala” katolska trosutsagorna – de som inte delas av protestantiska eller ortodoxa kristna – skulle vara förhandlingsbara eller kunna sopas under mattan. (De uppenbarade sanningarna om Vår Fru t.ex. härstammar från inkarnationen, inte vice versa.) Tvärtom:

”Det är naturligtvis väsentligt att [den katolska] läran presenteras i sin helhet. Ingenting är så främmande för ekume­nikens anda som en falsk försonlighet, som skadar den katolska lärans renhet och döljer dess äkta och säkra innebörd” (UR 11).

(2) Innebär UR ett gradvist nedsjunkande till naturalism på bekostnad av gudomlig uppenbarelse och till ett övergivande av all uppenbarad sanning? Ingalunda, eftersom dekretet aldrig accepterar den förutsättning, som Pius XI säger leder till det ”döda slutet”, nämligen den modernistiska idéen att alla de olika religionerna ”under olika former ger uttryck för den medfödda känsla som leder människor till Gud.” I kontrast till denna naturalistiska beskrivning av religion betonar konciliets lära de övernaturliga realiteterna i uppenbarelsen och tron. UR försäkrar att

”den katolska Kyrkan utrustats med all gudomligt uppenbarad sanning och med alla nådens medel” (UR 4, jfr. UR 3).

Vidare

”anförtrodde Kristus tolvmannakollegiet uppdraget att lära, leda och helga... Och efter Petrus trosbekännelse bestämde han att han skulle bygga sin Kyrka på denne...  [och] anförtrodde honom alla sina får för att stärka dem i tron” (UR 2).

Konciliefäderna, som utfärdade UR, var naturligtvis också de som ett år senare utfärdade den dogmatiska konstitutionen Om den gudomliga uppenbarelsen, som tjänar som tolkningsnyckel till andra konciliedokument, som berör detta ämne.

(3) Tänker sig UR en framtida, förenad ”kyrka” som en ”federation” av olika kristna denominationer som är överens om att tänka olika i åtminstone några lärofrågor? Ingenstans finns någon antydan om detta. Andra Vatikankonciliet presenterar den enhet Gud vill, som en där alla (vilken överraskning!) är katoliker. Efter att ha klargjort att de med ”Kyrkan” menar den kropp som leds av ”biskoparna med Petrus efterföljare som sitt huvud” – d.v.s. den romersk-katolska Kyrkan – fortsätter fäderna:

Kyrkan, Guds enda hjord, som ett  för folken högt upplyft, synligt standar, tjänar alltså fridens evangelium för hela mänskligheten, när den i hoppet ställer sin pilgrimsfärd mot målet, fädernes­landet därovan. Detta är det heliga mysteriet om Kyrkans enhet i Kristus och genom Kristus och med den helige Ande, som ingjuter sin kraft i dess olika funktioner. (UR 2, Kursiveringen tillagd)

(4) Av det som redan blivit sagt är det alltså klart, att dekretet om ekumeniken inte lär den fjärde irrläran, som Pius XI avvisar i Mortalium Animos, nämligen idén om att Kyrkans enhet bara är ett framtida ideal, som söndrade kristna måste arbeta på att uppföra, eftersom den ännu inte existerar. Naturligtvis måste vi här noggrant skilja på Kyrkans enhet som sådan och enheten bland kristna. Det är uppenbart, att om vi förstår ordet ”kristen” som en beteckning för var och en som bekänner tron på Kristus, då existerar ännu inte den senare enheten – och har aldrig existerat sedan den första schismen uppstod på Nya testamentets tid! Men sådana schismer innebär inte att Kyrkan själv är – eller någonsin kan vara – splittrad i betydelsen delad i olika denominationer med olika läror. Vår trosartikel om tron på ”En enda helig katolsk och apostolisk Kyrka” utesluter detta. Det gör också UR, när den ger uttryck för hoppet om att, som ett resultat av ekumeniken när hindren för fullkomlig kyrklig gemenskap gradvis har övervunnits, alla kristna under gemensamt firande av eukaristin skall samlas  till den enhet i den ena och enda Kyrkan, som Kristus tilldelat sin Kyrka från begynnelsen. Vi tror att denna enhet existerar på ett fullkomligt sätt (lat., subsistit) i den Katolska Kyrkan som någonting som hon aldrig kan förlora, och vilken vi hoppas skall fortsätta att öka till tidens slut. (UR 4, kurisveringen tillagd)

En annan fråga är, om ekumeniken, så som UR framställer den, under årtiondena efter Vaticanum II – också av Kyrkans eget ledarskap – alltid blivit riktigt förverkligad eller ej. Ytterligare en fråga är, om de uppnådda resultaten av ett halvt sekels arbete  – med eftertankens förmån – rättfärdigar klokheten i UR:s ”fönster­öppnande” nyordningar eller ej. Jag menar att katoliker på ett berättigat sätt nu kan diskutera båda dessa frågor. I vilket fall som helst, om denna korta jämförelse har hjäpt till att visa att konciliet inte fallit offer för de läromässiga avvikelser, som Pius XI förkastade 1928, så har den förhoppningsvis fyllt ett viktigt syfte.

Kontroversen om ”subsistit in”

I juni 2007 offentliggjorde troskongregationen ett yttrande, Kommentar till dokumentet: Svar på några frågor angående vissa aspekter på läran om Kyrkan, som försökte klargöra några av Andra Vatikankonciliets läror om autentisk ekumenik. Troskongregationens yttrande väckte ett visst motstånd, eftersom det påstod att icke-katolska kristna ”kyrkliga gemenskaper” (med undantag av de ortodoxa traditionerna) inte kunde betecknas som sanna ”kyrkor”. Genom att säga detta återupprepade troskongregationen bara vad Unitatio Redintegratio redan hade fastslagit:

Katolsk ekumenik kan vid första påseendet synas något paradoxal. Andra Vatikankonciliet använde frasen ”subsistit in” för att försöka harmonisera två läromässiga utsagor: å ena sidan att Kristi Kyrka trots alla söndringar mellan kristna fortsätter att helt och fullt existera endast i den Katolska Kyrkan och att å andra sidan åtskilliga element av sanning och helgelse existerar utan de synliga banden med den Katolska Kyrkan antingen i partikulära kyrkor eller i de kyrkliga gemenskaper som inte står i hel och full gemenskap med den Katolska Kyrkan. Av detta skäl introducerade samma Andra Vatikankonciliets dekret om ekumenik, Unitatio Redintegratio, termen fullhet (unitatis/catholicitatis) för att i synnerhet befrämja en bättre förståelse av denna något paradoxala situation. Fastän Katolska Kyrkan har frälsningsmedlens fullhet, hindrar söndringen mellan de kristna Kyrkan från att genomföra denna fullhet av hennes egen katolicitet hos dem av hennes barn, som – trots att de är förenade med henne genom dopet – ännu är skilda från full gemenskap med henne. Katolska Kyrkans fullhet existerar därför redan, men behöver fortfarande växa hos de bröder, som ännu inte är fullt förenade med den och även i dess egna medlemmar, som är syndare, tills den lyckligt når den eviga ärans fullhet i det himmelska Jerusalem. Detta framåtskridande i fullhet är grundat i den pågående processen av dynamisk förening med Kristus: Förening med Kristus är också förening med alla dem åt vilka han ger sig själv. Jag kan inte äga Kristus bara för mig själv, jag kan bara tillhöra honom i förening med alla dem som har blivit eller kommer att bli hans egna. Gemenskap drar mig ut ur mig själv till honom och sålunda också till enhet med alla kristna.

Fader Brian W. Harrison, O.S., är professor vid Pontifical Catholic University i Puerto Rico.

[Denna artikel publicerades först i juli-septembernumret 2008 av den australiska kvartalstidskriften Oriens. Återgiven med tillstånd.]

20090228

© Catholic Answers, Inc.

Översättning från Insights Highlights & Commentary av S.-B.R.

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved