av Sandro Magister
ROM, den 10 januari, 2006 – När Benedikt XVI igår talade i Regia-salen i Vatikanen inför representanterna för 174 stater som har diplomatiska band med Vatikanen, upprepade han de viktigaste punkterna i det geopolitiska budskapet han läste upp inför Världsfredsdagen den 1 januari år 2006.
Det var sanningen som befann sig i centrum av hans budskap som började med ämnet för budskapet som var ”I sanning, fred.”
Sala Regia i Vatikanen
Påven hamrade än en gång in betydelsen av sanningen i det traditionella talet för den diplomatiska kåren i början av året.
Rättvisa, frihet, förlåtelse – de tre elementen som förkroppsligar fred bland människor och nationer – allt detta kommer från det som Benedikt XVI kallade ”engagemang för sanningens sak.”
“De som engagerar sig för sanningen måste förkasta maktens lag, som bygger på en lögn och som så ofta har satt sina spår på människans historia och lett till tragedier, både på nationell och internationell nivå. Lögnen vill ofta framstå sig själv som sanning, men i själva verket är den alltid selektiv och tendentiös, den är skapad av själviska motiv och önskar manipulera människorna och slutligen att undertrycka dem. Vi kan se en bitter illustration till detta i politiska system i det förflutna, men inte bara i det förflutna. Mot detta kan vi sätta sanningen och sanningsenligheten, som leder till mötet med den andre, till erkännande och förståelse.”
Det är sökandet efter sanningen, sade påven, som gör att vi kan erkänna att vi är olika och ändå lika. Därför tillåter det att vi kan förverkliga detta på ett rättvist sätt.
Benedikt XVI tillämpade detta kriterium på det Heliga Landet på följande sätt:
“Därför är det nödvändigt att staten Israel skall kunna existera fridfullt enligt den internationella lagens normer. Men även att det palestinska folket på ett lugnt och fredligt sätt måste kunna utveckla sina egna demokratiska institutioner för att skapa sig en fri och blomstrande framtid.”
Även andra ämnen tolkade påven i sanningens ljus, vilket inkluderade ”civilisationernas kamp” – som han erkände vara en verklig risk – och islamsk terrorism om vilken han sade följande ord:
”I dagens globala sammanhang har man på ett riktigt sätt dragit uppmärksamheten till faran för en ’civilisationernas kamp’. Faran har blivit desto mera överhängande på grund av den organiserade terrorismen, som redan har spridits över hela vår planet. Anledningarna till den är många och komplicerade, inte minst de som har att göra med politiskt grundad ideologi, kombinerad med vilseledande religiösa idéer. Terrorism tvekar inte att slå till mot försvarslösa människor, utan urskillning, eller att utföra omänsklig utpressning som vållar panik i hela befolkningar för att tvinga politiska ledare att stödja terroristernas planer. Ingen situation kan rättfärdiga sådan brottslig verksamhet, som drar vanära över dem som utför den. Desto mera beklaglig är den om den gömmer sig bakom religionens täckmantel och därmed drar Guds rena sanning ner till nivån som omfattar terroristernas egen blindhet och moraliska fördärv.”
Men Benedikt XVI såg inte pessimistiskt på detta. Han påminde istället om hur fruktbart det kunde vara när civilisationerna ömsesidigt bidrog till varandras berikande, även den muslimska civilisationen.
“Under föregående århundraden har det kulturella utbytet mellan judendomen och hellenismen, mellan den romerska världen, den germanska världen och den slaviska världen, och också mellan Arabvärlden och Europa, berikat kulturen och gynnat vetenskap och civilisationer. Så borde det bli än en gång i våra dagar, och detta i mycket högre utsträckning än som hittills varit fallet.”
Påven riktade sin mest detaljerade kritik mot frånvaron av religionsfrihet i några stater, ”även i dem som kan skryta med sekellånga kulturella traditioner”, vilket tycktes vara en hänvisning på bland annat Kina.
“Sanningen kan vi bara nå om vi äger frihet. Detta är sant om all slags sanning. Vi kan se detta tydligt i vetenskapshistorien, men det är framför allt fallet med de sanningar som berör människan själv, andens sanning, sanningen som berättar om det goda och det onda, om de storslagna målen och livets horisonter, om vårt umgänge med Gud. Bara genom att låta det få djupgående konsekvenser för vårt sätt att leva kan vi nå fram till dessa sanningar. Och när vi en gång anammat dem i frihet kräver de i sin tur ett stort mått av frihet för att vi skall kunna förverkliga dem i våra liv på ett sätt som passar varje dimension i det mänskliga livet.”
Därefter försvarade Benedikt XVI en invändning som man ofta, framför allt bland företrädare för sekulärt västligt tänkande, framför mot religionerna, även mot katolicismen. Det är invändningen att genom att religionerna var och en hävdar en annorlunda uppfattning om sanningen, de genom själva sin natur skulle vara källor till misshälligheter och krig.
Påven svarade att detta har onekligen ägt rum under historiens lopp. Och vad den katolska kyrkan beträffar, så har hon på grund av det faktum att allvarliga misstag har företagits i det förflutna av en del av hennes medlemmar och av hennes institutioner, fördömt dessa misstag och har inte dragit sig för att be om förlåtelse för dem. Detta är något som krävs om hon vill fortsätta att engagera sig för sanningen.”
Men Benedikt XVI:s tes står i motsats till detta. ”Att engagera sig för sanningen öppnar vägen för förlåtelse och försoning.” Han räknade därvid upp ett antal platser där en dylik fred bör skapas. En av dessa är Irak, ”stora civilisationers vagga, som under tidigare år dagligen har lidit av våldsamma terroristhandlingar” och där det enligt påven inte finns någon tvekan om vem som är landets verklige fiende.
Som avslutning på sitt tal placerade Benedikt XVI den sanning ”som kyrkan alltid hämtar nytt liv ifrån”, nämligen Jesus Kristus:
“I Kristi födelse ser kyrkan psalmistens profetia uppfylld: ’Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen’ (Ps 85:10-11). Den store kyrkofadern Augustinus utropade i sin kommentar över dessa inspirerade ord och uttryckte därigenom hela kyrkans tro: ’’Sanningen har sannerligen spirat ur jorden: Kristus, som sade om sig själv: ’Jag är sanningen’, blev född av jungfrun’ (Sermo 185). Kyrkan har alltid hämtat nytt liv ur denna sanning, men i detta stadium under det liturgiska året, finner hon det vara en källa till särskilt ljus och särskild glädje. Och må i ljuset av denna sanning mina ord stå inför er som representerar de flesta av världens nationer som ett uttryck för övertygelse och hopp: i sanning, fred!”
__________
www.chiesa.espressonline.it med benäget tillstånd
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved