Tankar om Benedikt XVI:s avgång

av prof. Roberto de Mattei

 

Vår helige Fader Benedikt XVI tillkännagav den 11 februari, på Vår Fru av Lourdes festdag, till kardinalernas konsistorium och hela världen att han ämnade avgå från påveämbetet. Kungörelsen togs emot av kardinalerna “nästan i tvivel” och ”med en känsla av största häpenhet”, ”som en blixt från en klar himmel”, enligt vad kardinal Angelo Sodano, dekan för kardinalkollegiet strax därefter rapporterade till påven.  

Om kardinalernas häpenhet var så stor, då kan man gissa sig till hur stor de kristtrognas förvirring är under dessa dagar, särskilt bland dem som betraktat Benedikt XVI som en referenspunkt och nu känner sig som ”föräldralösa”, om inte helt och hållet övergivna, när de tänker på vilka stora svårigheter Kyrkan befinner sig i just nu.

Men möjligheten att påven skulle avstå från påveämbetet var inte helt oväntat. Den dåvarande ordföranden för den tyska biskopskonferensen, Karl Lehmann, och den dåvarande primaten av Belgien, Godfried Danneels, hade framlagt tanken på att Johannes Paulus II skulle kunna ”säga upp sig” när hans hälsa blev allt sämre. Och kardinal Ratzinger, hade i intervjuboken Light of the World, sagt till den tyske journalisten Peter Seewald att om en påve inser att  “han inte längre är fysiskt, psykologiskt eller andligen i stånd att sköta de ärenden som ingår i hans ämbete, då har han under vissa omständigheter rätt och även skyldighet att avsäga sig sin post” (s.30).

 ---

(Andra liknande yttranden har förekommit, vi tar inte upp alla här. ö.a.)

Men det råder inget tvivel om att påven har rätt att avgå. Den nya Codix Iuris Canonici reglerar möjligheten för en påve att avsäga sig ämbetet i kanon 332, §2, med dessa ord.

§2. Skulle det inträffa att Biskopen av Rom avsäger sig sitt ämbete, krävs för giltighet att avsägelsen är frivilligt gjord och vederbörligen tillkännagiven. Det krävs dock inte att den har blivit godtagen av någon annan.

Under historien finns det inte så många exempel på en påve som avgår, den kändaste är dock fallet med St. Celestine V, som var munken Pietro da Morrone då han valdesl till påve i Perugia år 1294. Efter ett pontifikat om endast fem månader såg han det lämpligt att säga upp sig, då han inte ansåg sig tillräckligt lämpad för detta ämbete. Efter honom, den 24 december, 1294 efterträddes han av Benedetto Caetani som tog namnet Bonifatius VII. .....

Möjligheten att avgå är alltså inte så skandalös i sig. (...) Påven kan alltså avgå. Men är det lämpligt för honom att göra det? En skribent som alls inte kan kallas ”traditionell”,  Enzo Bianchi, skrev i upplagan av den 1 juli, 2002 i La Stampa:


”Enligt kyrkans stora tradition, både i öst oc väst, bör ingen påve, ingen patriark ej heller biskop träda tillbaka bara för att han uppnått en viss åldersgräns. Visserligen har det under de senaste 35 åren i katolska kyrkan varit brukligt att biskopar då de uppnår 75 års ålder lämnat in sin avskedsansökan till påven och det är också sant att alla biskopar har lytt detta erbjudande och den beviljas också vanligen. Men detta är ett senare bruk som Paul VI införde och påven Johannes Paulus II bekräftade. Det kan revideras och omändras i framtiden, sedan man tagit i beaktande de fördelar och de problem det orsakat under de tiotal år då det applicerats. ”

Regeln att biskopar lämnar sina stift vid 75 års ålder är en senare fas i kyrkans historia och tycks vara i motsättning mot aposteln Pauls ord när han anser att herden väljs “ad convivendum et ad commoriendum” (2 Cor 7:3 – på svenska: jag har redan sagt att ni finns i mitt hjärta för att dö och leva tillsammans med mig), med sin hjord. Herdens kallelse, liksom varje döpt människa, är faktiskt bindande, inte tills en viss ålder eller beroende på ens hälsotillstånd, utan ända till döden.

Därför kan Benedikt XVI:s avsägelse från påveämbetet tyckas legitimt ur teologisk och kanonisk synvinkel men när det gäller historien, så är det ett absolut brott mot kyrkans såväl tradition som praxis. Om man ser till konsekvenserna, så är denna gest inte endast ”nyskapande”, den är helt enkelt ”revolutionär”, som Eugenio Scalfari beskrev den i La Repubblica den 12 februari. Bilden av påveämbets institution har faktiskt i allmänhetens ögon blivit avskalad sin sakrala karaktär och lämnats över till att betraktas enligt de kriterier som vårt moderna samhälle använder sig när det dömer någonting. Det är inte en slump att Massimo Franco i samma dags Corriere della Sera talar om ett “extremt, slutligt och oåterkalleligt symptom på den kris vi finner i det regeringssystem och den form som påveämbetet innehar.”

Det går inte att jämföra varken med Celestine V, som avsade sig efter att ha blivit tvingad att lämna sin eremitcell, eller med Gregorius XII, som var tvungen avgå för att lösa det mycket svåra problemet med den stora schismen. Det var exceptionella fall. Men vilket särfall har vi i fråga om Benedikt XVI? Det officiella skälet som fanns i hans tal av den 11 februari, visar snarare på normen än på undantaget:  

“I dagens värld, utsatt för så många snabba förändringar och skakad av frågor av djup betydelse för trons liv, är det, för att kunna utöva Petri ämbete och förkunna evangeliet, nödvändigt med bade kroppslig och själslig styrka, en styrka som under de senaste månaderna försämrats hos mig i den usträckning att jag måste inse min oförmåga …”

Det rör sig alltså inte om något allvarligt funktionshinder, sådant som Johannes Paulus II hade under slutet av sin påveämbetstid.  Benedikt XVI har sina själsliga förmågor helt intakta, som han visade vid den sista och viktigaste meditationen han höll vid det romerska prästseminariet, och hans hälsa är ”i det stora hela god”, som  fader Federico Lombardi noterade. Emellertid har påven vid flera tillfällen påpekat att ”det råder en obalans mellan uppgifterna, alla de problem som måste lösas och den styrka som han känner att han inte har när det gäller att utföra detta.”

Emellertid är det ett faktum att varje påve – alltifrån början av sitt ämbete - erfar en förståelig känsla av otillräcklighet, märker bristen på proportion mellan sin personliga  förmåga och hela det ansvar som han kallas att ta på sig. Vem kan säga att han är i stånd att endast med sin egen styrka uppbära det  munus [ämbete] som Kristi ställföreträdare har att uppbära? Men den Helige Ande hjälper påven, inte endast vid valet, men ända fram till hans död, alltid och i varje ögonblick, även vid de allra svåraste under hans tjänstgöring. Idag brukar den Helige Ande ofta åkallas när det inte är på sin plats att göra det, som när man säger att han står bakom varje akt och varje ord som en påve eller ett koncilium yttrar. I dessa dagar är den påfallande frånvarande från kommentarerna hos mainstream media, vilka bedömer Benedikt XVI:s gest endast enligt rent mänskliga kriterier, som om kyrkan vore en multinationell korporation som styrs i termer av ren effektivitet, utan att ta hänsyn till någon övernaturlig påverkan.

Frågan förblir denna: under tvåtusen års historia, hur många påvar har regerat i god hälsa och har inte märkt att krafterna börjat avta och har inte lidit av sjukdom och moraliska prövningar av olika slag? Fysiskt välmående har aldrig varit ett kriterium för att leda kyrkan. Kommer det att bli det från och med Benedikt XVI? En katolik kan inte hjälpa att ställa sig dessa frågor och om han eller hon inte ställer dem, kommer de att ställas till exempel under nästa konklav, när valet av Benedikts efterträdare oundvikligen kommer att luta mot en ung kandidat i sin fulla kraft, så att han kan tänkas klara av det svåra uppdrag som väntar honom. Om det inte är så att kärnan i problemet är ”dessa frågor av så djup betydelse för trons liv”, som kanske är en syftning på den oregerliga situation som kyrkan tycks befinna sig i idag.  

Det skulle emellertid vara oförståndigt att i detta avseende betrakta påve Benedikt XVI:s pontifikat som redan ”avslutat” eller försöka dra för tidiga konsekvenser utan att först vänta på den profetiska deadline som han kungjorde: kvällen den 28 februari, 2013, ett datum som för alltid kommer att ingraveras i kyrkans historia.Före detta datum, men även efter det, skulle Benedikt XVI ännu kunna bli huvudperson i nya och oväntade scenarier. Påven kungjorde sin avgång, det är sant, men inte sin tystnad, och detta beslut ger honom en ny frihet som han kanske led av att inte äga. Vad Benedikt XVI kommer att säga och göra, som kardinal Ratzinger, i följande dagar, veckor och månader, vet vi ännu inte. Och ännu en sak: vem kommer att leda, och hur kommer denna person att styra Petri båt i de nya stormar som utan tvivel finns framför oss?

20130222

Övers. Natasja Hovén

 

Roberto de Mattei är historiker och besitter en statlig professur vid Instituto Storico Italiano per l'Età Moderna e Contemporanea och Società Geografica Italiana. Han är även ordförande i stiftelsen Fondazazione Lepanto, Han är en omstridd författare och publicist, vars uttalanden inte sällan väcker livliga reaktioner på grund av en skoningslös nutidskritik.

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved