av Prof. Dr. Armin Schwibach

Den senaste diskussionen kring ”påvens uttalande om kondomer”, som mainstreammedierna gärna kort sammanfattar det, visar att det verkar oundvikligt att den katolska moralläran uppfattas som ett enda sammelsurium av förbud. Förbud som skulle kunna luckras upp för att tiden så kräver eller för att harmoniera med moderna kulturella förhållanden. Det är ett missförstånd.

För det första är Guds budord, efter vilka den katolska moralläran i detalj utformas, inga förbud utan uttryck för och en inbjudan till ett stort bejakande.

”Vi skulle också kunna säga att Guds anlete, som återspeglar livets kultur och är innehållet i vårt stora ja, kommer till uttryck i de tio budorden. Det är inte ett knippe förbud i vilket bara ett nej skulle komma till uttryck, utan manifesterar en stor livsvision. De är ett ja till en Gud som ger livet mening (de första tre buden), ett ja till familien (fjärde budet) ett ja till livet (femte budet), ett ja till en ansvarsmedveten kärlek (sjätte budet), ett ja till solidaritet, socialt ansvar och rättfärdighet(sjunde budet), ett ja till sanningen (åttonde budet) ett ja till aktning för andra människor och för deras tillhörigheter (nionde och tionde budet). Det är livets filosofi och livets kultur, som konkret, kan förverkligas och blir skön i gemenskap med Kristus, den levande Guden, som går med oss i gemenskap med hans vänner, i kyrkans stora familj.” (Benedikt XVI , 8 januari 2006)

Den katolska moralläran har till uppgift att förmänskliga alla mänskliga förhållanden och då särskilt sexualitetens väldiga område. Den vill uttrycka den enskildes bundenhet till den gudomliga skaparviljan, som är ett område av sann skönhet och frihet, och uppväcka kraft hos den av förgänglighet och osäkerhet trängda människan att erkänna och förverkliga detta

För det andra är den katolska sexualläran inriktad på äktenskapet. Endast inom äktenskapet kan den praktiserade sexualiteten få sin sanna plats.

”Sexualiteten är inriktad på mannens och kvinnans äktenskapliga kärlek. I äktenskapet blir makarnas kroppsliga intimitet ett tecken och en underpant på den andliga gemenskapen. Det äktenskapliga bandet mellan döpta helgas på ett sakramentalt sätt” (Katolska kyrkans katekes, nr. 2360)

Av detta följer: Varje annat praktiserande av sexualiteten, vare sig utom äktenskapet eller inom ett homosexuellt förhållande, är mot den gudagivna naturliga ordningen. Allt, som kränker denna ordning, kallar kyrkan synd. Om denna synd inte går att reparera, som fallet är vid samkönade förbindelser, är denna synd särskilt svår.

Och för det tredje: Förbudet mot alla slags preventivmedel ska, i en djupare mening, ses i relation till det äktenskapliga livets fullbordan i så måtto att alla andra sexuella praktiker går emot den gudomliga ordningen och därför är omoraliska. Preventivmedel är alltså (d.v.s. som konkreta objekt) inte onda i sig, utan för att de, av varierande skäl, används mot den gudomliga ordningen.

”Förkastlig är (därför) varje handling som antingen före, vid tillfället för , eller efter sexuellt umgänge är speciellt avsedd att förhindra fortplantningen, antingen som mål eller som medel”( Paul VI., Humanae vitae, 14)

Sådana handlingar är alltså onda ”i sig”, och blir det genom man använder medel som förhindrar fortplantningen och som därmed uttrycker en vilja att förhindra barnalstring.

Kyrkans lära handlar alltså inte om kondomer, piller eller om andra barnbegränsningspraktiker. Den handlar om den äktenskapliga kärleken och om den sant mänskliga sexualiteten.

Men hur är det då utanför det egentliga området för sexualitetens förverkligande (utomäktenskapliga samlag, praktiserad homosexualitet) eller med prostitutionens perverterade kärlek)? Kyrkans lära är enkel och klar. Den fördömer varje form av promiskuitet och handling som inte överensstämmer med Guds ordning, inbjuder homosexuellt lagda människor till avhållsamhet och ser prostitution som något som kränker människans värdighet.

Vad händer då om denna lära, som vill ta fasta på det goda och sköna, ignoreras? Det torde stå klart, att det är föga meningsfullt att uppställa moraliska normer för omoraliska förhållanden. T.ex. att ”kräva” att en prostituerad människa, trots hög infektionsrisk, ska avstå från ett relativt, om ock ringa, skydd eller att inte skydda den andre som syndar med honom. Det är så man måste förstå Benediktus XVI:s uttalande:

”Det kan finnas befogade särskilda fall, t. ex. om en prostituerad använder kondom och detta utgör första steget mot en moralisering, ett första ansvarstagande för att åter utveckla ett medvetande om att inte allt är tillåtet och att man inte kan göra allt som man vill.” (Licht der Welt, sid 146)

När en individ vägrar gå den enda tillåtna och riktiga vägen, nämligen avhållsamheten, så borde denne åtminstone inte till detta genuint onda lägga ytterligare ont, som t.o.m. skulle kunna vålla den andres död. Detta ändrar inte förhållandet att det genuint onda liksom tidigare fördöms och att det viktiga måste vara att utplåna detta.

Augustinus: Gudsstaten. Tidigt 1400-tal

Nihil nobi sub sole[1], alltså. Redan den helige Augustinus betonade syndfullheten i varje form av otukt, för att därefter ändå erkänna, att bordeller och liknande inrättningar är oundvikliga, eftersom människorna i annat fall skulle hemfalla åt ännu värre laster. (”Aufer meretrices  de rebus humanis, turbaveris omnia libidinibus”, De ordine, Lib.II, 4, 12). Det handlar alltså inte om ett val mellan ett moraliskt och ett omoraliskt förhållande, utan om två omoraliska förhållanden, av vilka ett är värre än det andra.

Kort och gott: När påven Paul VI skriver:

”Man får heller inte hävda som försvar för sexuellt umgänge, som är avsiktligt ofruktsamt, att ett mindre moraliskt ont är att föredra framför ett större sådant eller att sådant umgänge skulle räknas ihop med tidigare eller senare fruktsamma akter till en enda enhet och på detta sätt kunna få del i samma moraliska värde.” (Humane vitae 14)

utesluter han därmed möjligheten att försvara ”det mindre onda”, eftersom valet av det ”mindre onda” aldrig kan vara tillåtet i detta fall. Men: ” därför kan den s.k. ”gradualitetens lag”, eller trappstegsvisa vägen, inte likställas med en ”lagens gradualitet”, som om det skulle finnas olika grader eller former av bud i den gudomliga lagen, för olika människor och situationer” (Johannes Paulus IIsssssferf, Familiaris consortio, 34)

Det verkligt ”nya” i Benedikts XVI ord består däri , att han uttalat sig på detta sätt och med denna klarhet. Påven avväpnar så att säga dem som vill framställa kyrkans morallära som absurd, antikverad eller verklighetsfrämmande. Ingen kan längre säga (som det på flera ställen internationellt förekommit och förekommer ) att kyrkans och påvarnas lära är ”kriminell”, då den skulle bidra till utbredningen av aids.

Det torde därmed stå klart; skönheten i kyrkans morallära där det goda står i centrum, hur svår vägen till det ofta än är, omfattar hela människans tillvaro och är också i stånd till att hantera de allra svåraste situationer. En diskussion om den rätta metoden att hejda aidsepidemin, består inte i en deklaration om moralen i preventivmedelsbruk. Det handlar mycket mer om hur kyrkan på bästa och effektivaste sätt kan förhindra att människors omoraliska handlande leder till katastrofala följder. Benedikt XVI:s svar ändrar ingenting i kyrkans lära: Människan måste bli medveten om att man inte kan göra allt som man vill. Det verkligt viktiga är ju att sexualiteten blir sant mänsklig, d.v.s. att den står i samklang med skapelseordningen. Just därför är och förblir kampanjer för att främja kondomanvändande ingen lösning utan hindrar bara förståelsen för sanningen.

 [1]  Inget nytt under solen

20101206

Från Kath.net

Övers.: Didrik Wangel