Utan tro på Gud och evigt liv kan man inte förstå den prästerliga äktenskapslösheten. – När denna tro försvinner, växer kritiken. Den häftighet med vilken man understundom bekämpar celibatet, är mycket avslöjande.

Ett bidrag till celibatdebatten ur psykologiskt perspektiv.

av Manfred Lütz

Celibatet är en provokation. I en värld som i realiteten inte längre tror på ett liv efter döden, är denna levnadsform en ständig protest mot den allmänna ytligheten. Celibatet är det ständigt levande budskapet att detta liv med både lidande och glädjeämnen inte är allt. Det finns människor som blir rasande av en sådan tanke.  Ty då ställs deras egen livsuppfattning massivt i fråga. Inte bara som i en text eller ett tillfälligt samtal, utan genom ett oöverskådligt och livsavgörande beslut. Celibatet är inte en läpparnas bekännelse, utan en bekännelse för livet. ”Om allt tog slut med döden, vore celibatet utan tvivel en dårskap. Varför försaka en kvinnas innerliga kärlek, det berörande mötet med de egna barnen, eller sexualitetens lycka?  Varför skulle man beröva sig själv den kroppsliga fortplantningen i detta liv? Bara om det jordiska livet är ett fragment, som finner sin fulländning i evigheten, kan denna levnadsform kasta ljus över det liv som ännu återstår oss. Då förkunnar det klart livets helhet som människan i alla tider anat och  längtat efter och vars verklighet  blivit uppenbart för alla genom Guds  människoblivande i Kristus och särskilt i hans död och underbara uppståndelse. I vårt samhälle fungerar celibatet faktiskt som en ”tagg i köttet”, som alltid, lägligt eller ej, erinrar om att de påträngande vardagliga bekymren och problemen inte är allt.

Celibatet är en icke-borgerlig levnadsform, som med ”glimten i ögat” relativiserar den skenbart balanserade borgerliga ordningen. Motståndare till celibatet säger inte sällan att de inte har synpunkter  på att man praktiserar celibatet i ett kloster långt borta från världen ”för himmelrikets skull”. Men i församlingarna i ”världen”, däremot, borde man låta ”viri probati”(pålitliga gifta män) få verka som präster. Det är oftast samma människor som vill upphäva alla skillnader mellan profant och sakralt, präster och lekmän och mellan världsligt och kyrkligt. Naturligtvis utgör tron att Gud blivit människa, ett intensivt inflöde av det sakrala i det profana. De tidiga kristna upptäckte mycket tidigt att de gamla hedniska begreppen sakralt och profant inte på ett enkelt sätt kunde överföras på kristendomen. Det fanns ingen skarp skillnad längre. Den treenige Guden hade i Jesus Kristus också dragit till sig hela världen. Men därmed upphörde inte världen, tiden upplöstes inte i evighet och människan förintades inte inför den evige Guden. De kristna upptäckte att kristendomen  ”utgjorde en skillnad som gjorde skillnad”, som man idag skulle säga i den systemiska terapin. Kristna gjorde inte gemensam sak med världen utan kände sig som ecclesia, d.v.s. de hade kallats ut ur den vardagliga enformigheten. Men just därför kunde de utan beröringsångest verka i denna värld.

Felaktiga och amatörmässiga psykologiska argument

Men denna skillnad, som gjorde skillnad, råkade efter den konstantinska vändpunkten i fara. På en gång var det inte längre provocerande i sig att vara kristen i sig. De högsta befattningarna började tillsättas med kristna. Det var, för att tala på ett världsligt sätt, inte en nackdel utan en fördel att vara kristen. Prokopius beskriver  hur, i gudstjänsten, den rikt smyckade och flotta lebedamen står bredvid den magra bekännaren. Det utvecklades också till ett psykologiskt problem. Kristendomen riskerade att andligt sandas igen. Och just vid denna tid började celibatet sitt segertåg. Vi vet idag att celibatet har apostoliska rötter, men nu kom det att bli ett andligt räddningsankare i en av kejsare och rike främjad kyrka. I Egypten strömmade människorna ut till munkarna i öknen, för att, trötta på det enformiga överflödet i städerna, åter låta sig inspireras på djupet. Och snart ville man överallt ha celibatära män till församlingsledare. Uppskattningen  av denna levnadsform lever sedan vidare genom hela kyrkohistorien. Synoden i Elvira år 305, den gregorianska reformen på 1000-talet och reformerna efter konciliet i Trient - i samtliga  ansträngde man sig för att åter framhäva celibatet. Omvänt hamnade celibatet i kris under kyrkligt svaga perioder. I början av 1800-talet fanns i det nuvarande ärkestiftet Freiburg en anticelibatrörelse, understödd av 156 präster. När sedan katolska kyrkan oväntat återhämtade sig , upphörde anticelibatkampanjen av sig själv. Under krisen efter Andra Vatikankonciliet var det åter igen celibatet som hamnade i skottlinjen. Men i de på nytt uppblommande andliga rörelserna värdesätts de åter högt. Därvid är det psykologiskt mycket värdefullt , att prästerna står i levande kontakt med engagerade lekmän och ur denna ”normalitet” hela tiden får nya impulser, men att de också känner att att man ber för dom . Skillnaden mellan präster och lekmän, men också den ömsesidiga tjänsten för varandra kan på så sätt upplevas särskilt intensivt.

Den moderna psykologins fader, Sigmund Freud, inte en vän av kyrka och kristendom, har ändå  på ett märkligt sätt sett vissa positiva aspekter i den tidiga kristna celibatrörelsen: ”i tider, när det inte var svårt att tillfredsställa kärleksbehovet, t.ex. under antikens nedgångsperiod, blev livet tomt och kärleken förlorade sitt värde. Det behövdes då en stark motrörelse, för att återställa de oumbärliga känslovärdena. I detta sammanhang kan man påstå att den kristna asketiska strömningen skapade psykiska värden för kristendomen, som den hedniska antiken inte kunde åstadkomma.”

Gentemot detta har i celibatsdiskussionen de senaste årtiondena ständigt framförts felaktiga, lekmannamässiga psykologiska argument. Så har t.ex. mindre upplysta samtida framfört tanken, att det inte skulle vara naturligt att avstå från sex. Här handlar det i grunden om en fullständigt felaktig förståelse av begreppet natur. Ty vad betyder det egentligen? Var Mahatma Gandhi, som ju avgav ett celibatmotsvarande löfte, onaturlig? Är Dalai Lama onaturlig? Är alla dessa människor, som med eller utan avsikt lever ogifta, onaturliga? Grekerna ansåg att människans natur utgjordes av varje människas väsen. Därmed bereddes vägen för insikten om den värdighet som tillkommer varje människa, vilket först slog igenom med de monoteistiska religionerna.

Det som av naturen tillkommer varje människa, är alltså framförallt människovärdet. Grekerna skulle, på höjden av sitt tänkande, aldrig komma på tanken att naturen i denna mening bara skulle utgöra människans kroppsliga natur. Sådan naturalistisk inskränkthet tränger fram först mycket senare och den slutar följdriktigt, vilket vi alla känner till, i den rasistiska definitionen av människan, där den sanna människan bara kunde förverkligas i en särskild ras. Nationalsocialismens rasbegrepp fick till följd, att fortplantningen av denna ras  gavs hög prioritet och mödrar premierades om de födde många barn. Därför är  det inte underligt att nationalsocialisterna, inom ramen för sin konsekventa kamp mot den katolska kyrkan, diskriminerade det ”onatuliga” celibatet och försökte att i de s.k. sedlighetsrättegångarna 1936/37, offentligt svartmåla präster och ordensfolk som homosexuella eller på annat sätt sexuellt felinriktade.

”Sex måste man ha”: machoversionen av kritiken mot celibatet.

Man kan alltså se att begreppet ”natur” på många sätt ideologiskt har missbrukats i vår tid. ”Onaturligt” blev ett slagrop från totalitära regimer mot religion och allt som förknippades med den.

Tyvärr måste man säga, att denna andliga tradition, denna förebråelse för ”onaturlighet” inte lever vidare idag. Ingen talar naturligtvis idag om raser, men den hedniska kroppskulten upplever åter en högkonjunktur. Ibland får man intrycket, att människor, genom jakten på hälsa och vältränade kroppar, vill försäkra sig om något som liknar evigt liv.I ett alltmer narcissistiskt samhälle blir kroppen en symbol för insceneringen av jaget. Den sexuella attraktiviteten blir därmed till ett avgörande kriterium på det egna marknadsvärdet. Det sexuella förhållandet självt blir därvid av underordnad betydelse och misslyckas, när partnern inte längre uttrycker den beundran som det egna egot behöver. Så leder den nya kroppskulten säkert till olycka för miljontals människor, ty hela projektet är ju dömt att misslyckas av den banala anledningen att varje människa åldras. Men just p.g.a. att människan förtränger denna skuggsida av sin idoga men meniningslösa strävan, blir celibatet, som konsekvent motarbetar det allmänna kroppsvansinnets absurda dogmer, en märklig provokation.

Så återupplivar man, utan att vara verkligt medveten om det, nazisternas gamla påhitt och svartmålar celibatet som ”onaturligt”. Och det innebär att man upplever sig själv, med ständigt växlande och otillfredställande sexuella förhållanden, som absolut ”naturlig”. Så är  den aggressiva förebråelsen för ”onaturlighet”  en konsekvens av det  neurotiska missnöjet med den egna livsprojektet. I  grunden  skulle det kvitta fullständigt lika för en frisk och balanserad människa, om andra människor frivilligt, eller p.g.a. sjukdom eller annan anledning, tvingas avstå från sexualitet. Det skulle egentligen vara deras ensak. Men den kompakta aggressivitet med vilken  sådana angrepp ibland framförs, är psykologiskt ett tecken på att angriparen själv kan ha problem med sin egen sexualitet, men som han inte vill erkänna.

Det finns också en helt oneurotisk variant på förebråelsen om det ”onaturliga” i celibatet. Det är ”macho-versionen”. Här handlar det om män som störtar sig över kvinnovärlden  utropande ”Sex måste man ha!”. Sådana evigt barnsliga ,”skapelsens herrar” vidhåller att, när den ”naturliga” driften kommer över dom, ska kvinnan stå till deras förfogande . Allt annat anser de som helt ”onaturligt”. Det är den internationella kvinnorörelsens förtjänst att ”våldtäkt inom äktenskapet” nu blivit straffbart i många av världens länder. Att tvinga kvinnor till sex av den anledningen att den egna naturen tvingar till det, sårar kvinnans värdighet och hennes sexuella självbestämmande. Därför säger jag som psykoterapeut:” Den som inte kan avstå från sex, passar inte för äktenskapet”. När en kvinna - eller man – inte vill, eller p.g.a. sjukdom eller annat skäl inte kan, måste en mogen äktenskapspartner temporärt kunna avstå från sexualitet. Det har omogna machomän svårt att göra.

Mänsklig sexualitet fungerar helt enkelt inte som en ångtryckskokare, med vars hjälp en kvinna kan frigöra sexuell överskottsånga. En sådan infantil och människoföraktande missuppfattning av sexualiteten, som bara förmår se kvinnan som objekt för den egna drifttillfredställelsen, spelar stor roll i celibatkritiken. Vuxen sexualitet är aldrig bara ursprungligt ”naturlig”. Människans natur har aldrig varit inhuman och ociviliserad. I ett moget äktenskap tar partnern också hänsyn till den andres behov. Det finns olika anledningar till att genital sexualitet inte alltid är möjlig även inom ett äktenskap, Det kan röra sig om en tillfällig sjukdom eller om ett permanent hinder. Men ett verkligt djupt partnerskap ödeläggs inte av det, utan kan till och med berikas.

När det andliga livet torkar ut, är krisen nära.

Det celibatära livet blir onaturligt först när ensamheten blir till isolerad egoism eller narcissistisk iscensättning av det egna jaget. Denna ”inkrökthet i sig själv” som står i strid med människans natur är inte heller den gifta människan immun mot. Därför borde diskussionen om celibatet inte i första hand koncentrera sig på den genitala sexualiteten, utan se celibatet som en särskild form av förhållande , som på djupet upprätthåller relationen mellan Gud och de åt prästen anförtrodda människorna.

Psykoanalytikern Eva Jäggi skriver i sin bok om singelskapet, att den medvetet ensamme är särskilt viktig för alla dem som lever i partnerskap, då det blir tydligt för dessa människor att de inte bara är funktioner i ett förhållande utan har ett eget värde. När, av vilken anledning det än må vara, förhållanden tar slut blir inte sällan ensamheten för den kvarlämnade människan särskilt tryckande. I sådana situationer ger det kraft och mod att veta att det finns människor som frivilligt har valt detta tillstånd.Den höga uppskattningen av det ogifta tillståndet ”för himmelrikets skull”  bidrog för övrigt historiskt också till kvinnors frigörelse, eftersom de då kunde välja en egen väg, och inte hänvisades enbart till att underordna sig äkta män för att erkännas i samhället.

När jag i Vatikanen organiserade en kongress 2003 för den Påvliga Akademin för Livet, om övergrepp mot barn och ungdomar av katolska präster och ordensfolk, behandlades frågor som berörde detta ämne. De internationellt betydande specialister som var inbjudna var bara undantagsvis katolska. När, vid frågan om riskbedömning kriteriet ”närhetsunderskott” uppkom, ställde man från publiken frågan om inte celibatet ändå var ett problem. Bill Marshall, en av världens mest framstående sexualbrottsterapeuter, bekännande ateist med stor sympati för kyrkan, menade att det var en missuppfattning. Han utgick ifrån att en katolsk präst hade en mycket nära relation till Gud. Och när en katolsk präst med erfarenhet från prästterapi anmärkte att för att kunna leva celibatärt måste man lära prästkandidaterna mer om sexualitet, räckte den internationellt mest välrenommerade experten på riskbedömning, Karl Hanson från Kanada, upp handen: Han ansåg att för att kunna leva celibatärt måste man snarare fördjupa sin spiritualitet.

Min egen terapeutiska erfarenhet bekräftar, att det andliga livets uttorkning ofta föregår ”celibatskriser”. När en präst inte längre ber regelbundet, när han inte själv går till bikten, när han alltså inte längre har ett vitalt förhållande till Gud, då är han inte längre fruktbar som präst. Ty människor märker att  Guds Andes kraft inte längre utgår från honom. Detta leder för prästen i fråga till frustration och otillfredsställelse med prästkallet. Om i en sådan situation  ett förhållande utifrån erbjuder sig, är  risken stor att de redan murkna fördämningarna brister. Å andra sidan är en vital präst, som övertygande lever sitt liv som förebild, en fruktbärande själasörjare, som kan uppleva glädjen i själavården.  Viktig för prästen är också bikten, som utgör en existentiell kontakt med människorna. Celibatet frigör prästen för intensiva, själavårdande kontakter.  Men denna frihet för människorna måste han också använda. Celibat, som försummar relationsnivån och enbart är till för skrivbordet eller för yrkeslivet, är psykologiskt svårare att omsätta i verkligheten.

Mer livserfarenhet än många gifta.

En aktiv själasörjare har t.o.m. mer livserfarenhet än många gifta. Det stämmer inte, som man ibland kan få höra, att en gift själasörjare är bättre på att vägleda gifta människor. En gift själasörjare eller terapeut riskerar alltid att återuppleva och leva ut erfarenheter från sitt eget  äktenskap. Det behövs i regel handledning, för att undvika sådant.  Däremot har en god själasörjare rika existentiella erfarenheter från ett stort antal äktenskap. Och ur den erfarenheten  kan han ösa i särskilt svåra fall. Det förklarar den påfallande rikedomen i påven Johannes Paulus II själavårdande skrifter om äktenskapet.

Utöver detta är vanliga, normala vänskaper viktiga för att hålla markkontakten. Celibat bör inte skapa eremiter. Den helige Augustinus rekommenderade celibatära präster att leva i husgemenskaper  och det har på många ställen blivit aktuellt igen. Sådana husgemenskaper, som också är andliga gemenskaper, möjliggör den nödvändiga  broderliga tillrättavisningen (correctio fraterna), den välmenande kritik, som, också i ett äktenskap, sörjer för att man inte ger sig av. På detta sätt blir det tydligt, att celibatet egentligen inte betyder ensamhet, utan möjlighet att vara fri för människor och för en särskild uppgift. Visserligen är inte alla områden möjliga för en prästs skaparkraft. Han kommer inte att kunna utveckla färdigheter att byta blöjor hos små barn eller hantera alla oberäkneligheter hos ungdomar i puberten. Inte heller kommer han att kunna  visa den intensivitet som präglar gifta människors tillgivenhet till varandra. Därför är det viktigt, att han får utlopp för sin kreativitet på det andliga området. Tidigare var prästen ofta den ende akademikern i sitt område och hans bildning spreds till den omedelbara omgivningen. Präster som lever ett andligt aktivt liv, som öppnar sig för konst och kultur om det finns möjlighet och som deltar i tidens andliga debatt, kan i celibatet finna en källa till särskild andlig stimulans.

Men celibatet är naturligtvis inget för svaga och bleka karaktärer. Framför allt är det inget för narcissisten, som psykologiskt snurrar kring sitt eget jag och bara intresserar sig för sig själv. Det är narcissismen, inte eventuella sexuella abnormiteter, som är det vanligaste problemet vid utväljandet av nya präster. Prästkallet är nämligen en närmast oemotståndlig frestelse för narcissister. Att festklädd få predika utan att bli motsagda är för narcissisterna det närmaste man kan komma all längtans uppfyllelse. Men, som vid alla sjukliga begär, uteblir den äkta tillfredsställen. En präst måste faktiskt ha en helt motsatt mentalitet. Han måste framför allt intressera sig för andra människor och deras bekymmer och måste bakom de egna orden synliggöra Guds ljus och inte den egna svaga lågan.

Om man vill upptäcka dessa egenheter är det bättre att noggrannt studera seminaristerna än att göra allehanda psykologiska tester. Kan en prästkandidat leva sig in i andra människor? Tar han med viss hjärtlighet del i andras liv och lidande? Eller kretsar han bara runt sig själv och manipulerar andra till egen fördel? Och blir han, om kritiserad, överdrivet sårad, kanske t.o.m. med utbrott av måttlöst ”narcissistiskt raseri?

Till slut skulle jag vilja tillfoga ytterligare en sociologisk fundering kring hur djupa psykologiska problem uppstår. Dagens friare former av partnerskap har i Mellaneuropa lett till att det finns alltfler s.k. singles. Högsta marknadsvärdet består mellan 18 och 29. Därefter bemödar man sig om att visa upp en viss konstgjord ungdomlighet , men till slut blir man, efter talrika misslyckade förhållanden, ensam kvar, besviken på livet. På det viset skapar vårt wellness-samhälle med säkerhet ingen lycka. Visserligen får man inte inbilla sig att allt var annorlunda förr.  Äktenskapet har egentligen bara haft högkonjunktur de senaste hundra åren. För 250 år sedan levde ungefär 30% av befolkningen i äktenskap, eftersom man bara kunde gifta sig om gynnsamma ekonomiska förutsättningar var förhanden. Lärare och lärarinnor var för det mesta ogifta, officerare likaså. Celibatet var alltså på den tiden inte alls så främmande som i ett samhälle med övervägande gifta. Idag närmar sig situationen tidigare förhållanden. Bara att singlarna tidigare intensivt tog del i samhällslivet. Gentemot detta är problemet med de idag ensamma i små stadslägenheter för sig själva levande singles diag känt. Det handlar om ett meningsfullt liv som singel. Och då griper man väl gärna tillbaka på de goda erfarenheterna,som de celibatära i århundraden har gjort med de ogifta livet ”för himmelrikets skull”. Även Benediktinerregeln är för varje andligt vaken psykoterapeut en skattkammare av kloka råd om hur munken kan leva i jämvikt mellan ensamhet och gemenskap.

Singelsamhället och respekten för celibatet.

Så är respekten för celibatet i ett singelsamhälle just ett tecken på humaniteten och frisinnet i detta samhälle. Mahatma Gandhi, som själv avlade ett ”celibatslöfte” och i stora delar av sitt liv levde som ogift och helt för sin uppgift, sade att ett samhälle som inte hade sådana var ett fattigt samhälle. För psykiskt sunda män innebär celibatet, nu som alltid, möjligheten till ett stimulerande liv fullt av andligt skapande. Och för kyrkan är det en dyrbar gudagåva - som vi naturligtvis aldrig får upphöra att be om.

Manfred Lütz, chefsläkare på Alexianer-sjukhuset i Köln, är psykiater, teolog och författare till talrika bestsellers.

20110217

Från L´Osservatore Romano

Övers: Didrik Wangel