"Begäran att juridiskt jämställa äktenskap, de facto-förening och homosexuellt samboende är den punkt dit man kommer då man vill tillåta en falsk uppfattning av sekulariseringen." Orden kommer från kardinal Carlo Caffarra från Bologna. I sitt anförande i anslutning till familjekonferensen i Valencia gjorde han en djärv och skarp iakttagelse av de attitydförändringar när det gäller äktenskapet som sekulära krafter nu driver igenom i vissa EU-länder.

"Min idé är följande: Att det kristna äktenskapet i sig självt innehåller det mänskligt goda och också främjar detta, jag tänker då på mänskliga dygder som trohet, generositet när det gäller att skapa nytt liv, den absoluta oegennyttan i relationen mellan makarna och dessa och barnen. Allt detta blir till något välgörande för hela samhället och alltså även för det sociala kapitalet (socialt kapital = summan av nytta eller mänskligt värde som samhället som sådant behöver om det vill vara en sann gemenskap)."

Så skriver ärkebiskopen av Bologna, monsignore Carlo Cafarra, till vår redaktion som ett förtydligande till sitt tal om äktenskapet, som återges här.

Sammanfattande rapport av ärkebiskopen i Bologna (blivande kardinalen) monsignore Carlo Caffarra med anledning av kongressen ”Äktenskapet och familjens sammanhållning: Något av värde för samhället?” som hölls i Bologna den 24 februari 2006 (initiativtagare Regionen Emilia-Romagnas lagstiftande församling, organisatör Emilia Romagnas regionalkommitté för familjens rättigheter)

Jag vill genast förklara i vilket sammanhang jag gör mina reflektioner. Min avsikt är inte att utlägga den kristna läran, det kristna synsättet på äktenskap och familj. Dessa kommer jag endast att sammanfatta helt kort. Jag vill inte heller konfrontera den kristna visionen med andra sätt att se på äktenskapet och familjen, och ej heller rättfärdiga och försöka bevisa det kristna förslagets sanning och skönhet inifrån, genom att ta till teologisk argumentering.

Nej, det jag vill göra är istället att bevisa att det som kristendomen föreslår oss att leva inom äktenskapet och familjen i stort leder till att ”det sociala kapitalet” ökar (socialt kapital = ett nytt kapitalbegrepp som härrör framför allt från sociologins område. Man kan säga att det omfattar det allmänna förtroendekapital som finns inom ett samhälle. Övers. anm.). Det borde därför gynnas och kännedomen om det spridas. Därför kommer min argumentering inte att vara av moralisk art, jag vill inte göra mig till talesman för ett slags äktenskap eller familjebildning till förmån för en annan, utan vad jag vill göra är att analysera ämnet utifrån bedömningsgrunden vilken positiv eller negativ verkan det kan ha på just detta socialkapital.

Först måste jag ta upp två underliggande förutsättningar för min analys, den första behandlar konceptet ”neutralitet” och den andra konceptet ”socialt kapital”.


1. Min infallsvinkel är antagandet att en absolut och total moralisk neutralitet från Statens sida är omöjlig och ej heller önskvärd. Här är inte platsen att utveckla denna tes i någon nämnvärd utsträckning: Jag hänvisar istället till texter där jag försökt göra det (1). Jag begränsar mig endast till att förklara i korthet vad som menas.

Det finns levnadssätt som gynnar det sociala kapitalet, och det finns andra som inte endast ej producerar sådant kapital, utan också tär på det förefintliga. De två är inte jämförbara, på grund av att det ena progressivt fräter på det gemensamma bästa. Detta betyder inte att den levnadsstil med avseende på vilken samhället är mindre gästfri bör bestraffas eller i allmänhet ej tolereras. Den bör helt enkelt ignoreras.

"Inget samhälle kan i sig rymma varje slags liv. Det är sant att vi kan beklaga att det sociala utrymmet är så begränsat, särskilt det i det egna landet, och att en del oundvikliga effekter i vår kultur och i vår sociala struktur kan vålla oss obehag. Som Berlin länge har hävdat (det är till och med en av hans grundläggande satser) finns det inte ett samhälle där man inte finner förlorare, med andra ord sådana som på ett särskilt sätt lever enligt vissa grundläggande värden”. (2).

Min tes är att det levnadssätt för äktenskap och familj som kristendomen anger är ett levnaddsätt som höjer det sociala kapitalets produktion.


2. Konceptet "socialt kapital" är därför av största vikt för min uppsats. Därför måste jag noga förklara det.

Jag utgår då ifrån ett avvisande av den individualistiska uppfattningen om människan. Som Martin Buber skriver: ”den grundläggande realiteten i den mänskliga existensen är människan i sitt förhållande till – en annan människa (3). Relationen till andra människor är det som är det mest väsentliga för oss människor.

Från detta sätt att se på människan kan vi härleda att det gemensamma bästa ”är denna relation mellan de enskilda goda tingen (eller mellan delarna i det hela) som samordnar dessa på så sätt att de kan utveckla sig i en dynamik som leder till ömsesidigt mänskligt berikande” (4). Det gemensamma bästa är det goda som utförs av personerna i deras ömsesidiga relationer och är också resultatet av dessa.

Slutligen skapas det gemensamma bästa av rationella individer som lever på ett visst sätt istället för på ett annat som inte skulle bidra till det gemensamma bästa. Låt oss för att bara ta ett exempel tänka på en offentlig tjänsteman som i enlighet med sin levnadsstil i sitt ämbete ger prov på klientelism (att genom särbehandling av vissa skaffa sig dessa som kunder, övers. anm.). Genom detta utövar han ett bruk som förstör det gemensamma bästa och inte bidrar till att det förmeras. Han gör istället skada mot det universm av relationer som är det enda inom vilket en person kan växa och inom vilket känslan gentemot staten är av väsentlig vikt.

Med "socialt kapital" förstår jag alltså det sammanlagda goda som tillsammans utgör det gemensamma bästa som vi går med på att använda oss av men på samma gång inte vill tära på.

När vi kommit så här långt bör det vara klart vartåt jag lutar med mina reflektioner eller om ni vill – min tes. Den är den följande: Det finns levnadssätt/sätt att leva sitt liv inom äktenskapet och familjen på som bidrar till produktionen av socialt kapital (= det sammanlagda goda som utgör det gemensamma bästa), och det finns andra levnadssätt/sätt att leva sitt liv inom äktenskap och familj som tär på det sociala kapitalet. Och det kristna sättet hör definitivt till den första typen.

1. När jag nu lagt fram förutsättningarna måste jag som första punkt säga i kort sammandrag vad det kristna erbjudandet att leva i äktenskap och familj innebär.

Vi har då att göra med följande grundläggande förutsättningar.

Äktenskapet är den allmänt erkända föreningen mellan mannen och kvinnan, som är oupplöslig både i sitt inre och sett utifrån, som har som ändamål människans fortplantning och upplärning och utveckling av hennes mänskliga egenskaper.

Äktenskapet har upphöjts till värdigheten av ett Kristi sakrament. ”Upphöjts” betyder att den sakramentala karaktären inte är något som motsätter sig eller äktenskapet som sådant utan att det anger själva värdet av detta i form av en symbol för själva den kristna tron.

Det finns ett oupplösligt rättsenligt (de jure) band mellan äktenskap och föräldraskap och detta är ömsesidigt. Äktenskapet innebär föräldraskap och föräldraskapet har sin rot i äktenskapet.

Det finns ett allmänt bästa som utgörs av äktenskapet och familjen. Först och främst är det makarnas allmänna bästa, som består av trohet, kärlek, heder och att deras förening skall vara ända till döden. Detta samma allmänna bästa (som paret äger) är nära förbundet med familjens bästa: personens släkt bakåt i tiden och relationerna mellan generationerna. Och detsamma gäller för detta familjens allmänna bästa som gäller för det allmänna bästa i allmänhet, att ju mer det är allmänt desto mera tillhör det en själv. Och denna erfarenhet leder till att vi kan skapa sanna och goda relationer mellan personer.

2. När vi nu klargjort detta kan vi återvända till vårt särskilda problem då vi frågar oss om det nyligen sammanfattade erbjudandet att leva sitt äktenskap och sitt familjeliv, om det leder till ett levnadssätt som gynnar det sociala kapitalet och får det att växa.

Reducerad till själva kärnan är min argumentering den följande: medborgarens liv – inom samhälle och stat – kräver ett sammanhang och för att forma detta sammanhang är familjen och äktenskapet oundgängligt på det sätt som kristendomen betraktar det – som en naturlig inrättning.

Frågan jag nu ställer mig är: är det möjligt att ha ett samhälle som består av individer vars enda föreningsgrund är rent formell och vars enda anledning att existera är att tillförsäkra individen hans likberättigande och autonomi? (5) Personligen tror jag det inte.

Alla vet att autonomi (självbestämmanderätt) innebär två saker: dels en autonomi som fjättrar oss vid samhället och dess krav, och dels en autonomi som tillåter oss att förverkliga den uppfattning om det goda livet som vi anser vara den rätta. Dvs. att själva bestämma vad vi vill göra... Men det finns en erfarenhet som säger oss att det är omöjligt att förverkliga det vi vill med våra liv om vi inte har de andra till hjälp och inte vänder oss mot dem. Det är omöjligt om vi inte deltar i det gemensamma livet. Och därigenom lär vi oss att förstå vad det gemensamma livet innebär, det bärs upp av de två pelarna solidaritet (det gemensamma bästa skall alltid beaktas, övers. anm.) och subsidaritet (enskilda och grupper skall ha största möjliga utvecklingsutrymme, övers. anm.).

Solidaritet innebär inte bara en allmän känsla av altruism och ännu mindre ett tvång som fogar samman parterna enligt order uppifrån, utan det är den klarögda vetskapen om att alla är beroende av alla. Jag kan inte utföra det som gynnar mig själv på bekostnad av det som gynnar den andre eller genom att den andre måste avstå från det som gynnar honom. Om friheten inte används till att bygga upp goda relationer med den andre, blir den till människans mest förstörande kraft.

Och på samma sätt betyder inte subsidaritet i främsta hand att gynna vars och ens kompetens, att utnyttja och lägga under sig andra. Det innebär i första hand att främja de sociala relationerna så att de hjälper var och en (individer och samhället) att utföra det som Gud har givit en i uppdrag att utföra.

Bara ett sammanhang där solidariteten och subsidariteten ingår kan ge oss ett sant socialt samband i vilket min autonomi och min frihet kan finna i den andre inte en begränsningen utan villkoret för att dessa skall kunna utvecklas.

Gemenskapen inom äktenskap och familj – så som kristendomen har tänkt ut den och erbjuder den åt varje förnuftig människa – är den plats där man kan lära sig att tillämpa detta sociala samband. Det är platsen där människan kan lära sig att bli sig själv tillsammans med andra. Det kristna sättet att se på äktenskap och familj bygger på ett förnuftigt resonerande och är universellt tillämpbart. Det förhindrar att gemenskapen inom äktenskap och familj blir till ”enbart något för den spontana känslan”, till enbart ett kontrakt mellan två motsatta riktningar som leder till individens egen lycka.

3. Om det jag sagt verkar alltför schematiskt – jag inser det inte själv eftersom jag tar ur mitt inre där allt är sammanfattat i en tydlig bild - då borde vi komma fram till en sammanhängande slutsats som erkänner denna kristna modell som något positivt.

Jag vill inte föreslå att familjen skulle ha något slags abstrakt företräde framför staten, och ännu mindre vill jag föreslå en slags teokrati eller att staten skall anta konfessionell tillhörighet. Men bara en helt lekmannamässig position där jag önskar promovera och försvara värdena som bara kan utvecklas om man har familjen och äktenskapet som vagga och som grundar sig inte på tron utan på ett förnuftigt rättfärdigande.

Vilket är det främsta innehållet i en politik som erkänner och gynnar denna livsstil? Jag måste här begränsa mig och nämna fyra punkter som tycks mig särskilt angelägna.

Varje försök, dolt eller uppenbart, att jämställa ”den naturliga familjen grundad på äktenskapet” med andra former av samlevnad, bör undvikas.

Var och en bör tillförsäkras rätten att ha ett lämpligt hem och ett gott familjeliv.

Var och en bör tillförsäkras rätten att utöva det som det egna ansvaret säger den ifråga om att ge liv och att uppfostra sina barn.

Koncepten arbete och familj bör bringas till förlikning, eftersom de båda bidrar till människans och det gemensamma bästas förverkligande. I denna relation bör inte den ena överbrygga den andra, båda är lika mycket värda.

Jag vill gärna avsluta genom att citera Johannes Paulus II:s ord: "Det är nödvändigt att ta till varje ansträngning för att få familjen erkänd som det ursprungliga och på ett visst sätt ”suveräna” samhället! Denna familjens ”suveränitet” behövs för samhällets bästa. En nation som är verkligen suverän och andligt stark består alltid av starka familjer som är medvetna om sin kallelse och sitt uppdrag i historien. Familjen står i centrum för alla samhällets problem och plikter. Att förvisa den till en underordnad och sekundär roll och utesluta den från dess rättmätiga plats inom samhället, det är att allvarligt skada samhället och dess äkta tillväxt” [Lett. Ap. Gratissimum sane 17,11; EV 14/284].

Det är detta som den katolska socialläran idag ännu mera ihärdigt bekräftar när den talar om nödvändigheten att fastställa familjens samhälleliga värde (6), vilket betyder att erkänna och gynna levnadssätt inom familjen som finner sin inspiration i solidaritet och fullt ansvarstagande och som grundar sina rättigheter inte på individen utan på människans rättigheter till goda relationer med andra.


(1) Jämför följande lektioner och konferenser som jag hållit:
Homelia nella Solennità di S. Petronio (Homeli på den helige Petronios högtidsdag), den 4 oktober 2005 http://www.caffarra.it/omelia041005.php;
Una vita giusta una vita buona: progetto sociale possibile? (Ett rättfärdigt och gott liv, är det ett socialt projekt som går att förverkliga?), den 13 januari 2006, http://www.caffarra.it/lezione130106.php;
Il cristiano della città (Den kristne i samhället), den 20 januari 2006, http://www.caffarra.it/relazione200106.php;
Informazione e barbarie: se togliamo le radici della verità a che servono i mass media?, (Information och barbari, om vi skär bort sanningens rötter, vad tjänar då mass-media till?) del 21 gennaio 2006, http://www.caffarra.it/relazione210106.php.
(2) J. Rawls, Political liberalism, sidor171-172.
(3) Il problema dell’uomo (Problemet människa), LDC, Leumann, 1990, sid. 122.
(4) P. Donati, Pensiero sociale cristiano e società post-moderna (Den sociala kristna tanken och det postmoderna samhället), ed. A.V.E., Roma 1997, sid. 65.
(5) Denna begäran berör en kanske grundläggande fråga rörande det mänskliga livet och samlivt: vad är verklighetens ”grund”? vad är den ursprungliga verkligheten: att vi inte bryr oss om varandra eller gemenskap? och sålunda: är summan av det mänskliga autonomin eller kärleken under sin form som eros eller agape? Benedikt XVI skrev sin första encyklika som svar på denna begäran.
(6) Jämför P.P. Donati, Famiglia e sussidiarietà: nuove politiche sociali che generano benessere sociale (Familj och subsidaritet: ny social politik som leder till social välfärd), i Welfare community [redigerad av S. Belardinelli]. Egea, Milano 2005, sid. 89.

Tillägg från ärkebiskop Caffarra: