Att kyrkan inte bara ber för utan även helt ger sig hän åt alla människors omvändelse till Kristus är en del av hennes viktiga uppdrag. Kristus gav efter sin uppståndelse just detta bud: ”All makt i himlen och på jorden har givits mig. Gå därför ut och undervisa alla folk och döp dem i min Faders namn och Sonens och den Helige ande.”

Detta kristna lärjungeskap, evangelisering överallt, av ”alla folk” och alla varelser, det är Kristi avsikt och från första början har kyrkan tagit sig an detta radikala missionsuppdrag och gjort det till sitt eget.

Att alltid och överallt missionera är en del av kyrkans natur. Om detta på något sätt skulle minska, då skulle hon inte längre vara Kristi kyrka. Att förkunna det glada budskapet betyder att förkunna att endast i detta budskap och i anammandet av det är det möjligt att bli frälst. Jesu ord är ovillkorligt:  ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd” (Mark 16:16).  Att säga att den som har god vilja och omfattar en tro kan frälsas betyder istället att erkänna att viljan till universell frälsning finns hos alla dem som gör gott genom att ha ett rättrådigt och ärligt samvete.

Det som i varje religion finns av sanning och helighet i varje religion är objektivt sett ett avtryck av Kristus eller en längtan efter Honom. Därför visar detta hur vilseförda vi är när vi tror att vi respekterar alla religioner om vi säger att vi måste undvika att utropa Jesu Kristi evangelium som den enda vägen till frälsning. I så fall bidrar vi endast till att var och en förblir i full och orubblig trohet till sin bekännelse.

Naturligtvis bör religioner respekteras. Ingen skall tvingas att tro på Evangeliet. Gud själv är försvararen av den inre religionsfriheten. Men det betyder inte att alla religioner är jämbördiga med Evangeliet eller att vi bör hålla inne med att Kristus är den ende frälsaren för all tid och för alla människor.  

Kristi brinnande längtan var att Abrahams söner skulle välkomna honom som Messias. Kristendomen grundar sig i själva verket på tron hos de judar som trodde på Kristus. Det var Maria, Guds moder, Josef, Sackarias, Elisabet, Johannes Döparen, Simon och Anna, apostlarna och hela Gudskyrkan (Gal 1:13). Det var dessa som från början i Jesus såg Lagens uppfyllande och telos (slut) (Rom 10:4).  Allt för ofta glömmer vi att denna ”Guds kyrka” uppstod ur tron hos de judar som trodde på Kristus och det inte bara var Paulus som kom till tro. Om inte de välkomnat Jesus som Messias, hade kristendomen kvävts i sin linda.

Och vi ser här anledningen till varför förhållandet mellan kristendom och judendom inte är jämförbart med förhållandet mellan kristendom och andra religioner. De kristnas Gud är Guden i Genesis, han som ”i begynnelsen skapade himmel och jord” (1 Mos:1) och som i Jesus har uppenbarat sig som Fader, Son och helig Ande. Och han är den Gud som kyrkan förkunnar för alla människor, som förkunnar Jesus, den enfödde Sonen, den ende som frälser alla. I denna förkunnelse följer kyrkan samma uppdrag som Kristus gjorde och därför börjar den djupaste meningen med Uppenbarelsen i denna bok. Kyrkan vet att hon, om vi erkänner andra frälsare vid sidan om Kristus, tror på avgudar, och att hon, om hon vänder ryggen till Guds fulla uppenbarelse, han som skapade himmel och jord i Treenigheten som visade sig i Jesu av Nasarets gestalt, skulle förkasta Gud Skaparen själv. Detta är grunden, skälet och innehållet i kyrkans missionerande uppdrag. Och kyrkan är kallad att endast svara inför Jesus Kristus och att med honom predika evangelium.

Detta betyder inte att kyrkan förkastar ”dialog” med anfdra trosuppfattningar. Vad än syftet är med en sådan dialog är, kommer den aldrig att förstöra kyrkans tro på att det endast är i Evangeliet som frälsningen finns, på samma sätt för alla. Inte bryta ner tron på att befallningen som hon fick från Kristus är att förkunna det Glada budskapet som något nödvändigt och oundgängligt för varje människa. Ej heller kan det betvivlas att kyrkan i alla tider och på alla platser måste använda all sin kraft på att göra alla människor till Herrens lärjungar. Det är så det har varit från allra första början av kyrkans liv.

Om vi endast haft en ”svag” förkunnelse av Evangeliet, eller om kristna hade hjälpt till att bygga hedniska tempel, fulla av hedniska gudar, eller om de hade nöjt sig med att se vad som förenade dem på den minsta gemensamma nivån med andra religioner utan att tydligt peka på ”skillnaden” i att vara kristen, då skulle vi inte fått något vittnesbörd från martyrerna. Dialog innebär inte risk för martyrskap; detta är på sitt eget sätt alltid något mycket tragiskt. Men utan detta vittnesbörd och det som följde på det skulle vi inte längre ha varken tron eller kyrkan, om denna skulle urvattna sin tro och bli till en vrångbild av sig själv i ett agerande som leder till döden, om missionsuppdraget som ligger i hennes kärna släcks, om hennes missionärskraft blir en källa till oro, om när hon möter dem som säger att det finns rum för många gudar – fast dessa när allt kommer omkring endast är avgudar – förlorar vissheten om att ”det finns bara en Gud”, om hon tvekar att förkunna ”det finns bara en Herre”, Guds Son, vilken kyrkan i sitt allra innersta är kallad att förkunna för hela världen.

20140822

Msgr Inos Biffi från Milanos ärkestift, är professor i teologi och rektor på Institutet för historia i Lugano, Schweiz. Han är en renommerad specialist på medeltidens teologi och har utgivit en kritisk samling av S. Anselm av Aostas verk. År 2005 utkom han med en omdiskuterad essäsamling, "Verità cristiane nella nebbia della fede" (ung. "Den kristna sanningen i trons dimmor"), där han varnade för att Kristi verkliga budskap döljs alltmer i "dimmor", detta av överdrivna mänskliga hänsynstaganden: "Ekumeniken har stundtals förfallit till en önskan om mänsklig harmoni som har dolt den katolska karaktären i trosbekännelsen. Även genom opassande och tvivelaktiga handlingar, så har en vitt spridd och praktisk överenskommelse träffats om att den kristna trosbekännelsen och de andra religionerna står i överensstämmelse med varandra. Det som bidrar till detta är den ständiga hänvisningen till "en enda Gud", som förenar de monoteistiska religionerna. Inget kan vara mera fel: den ende och sanne Gud är Jesu Kristi Gud; Fadern, Sonen och Den Helige Ande, den Kristna Treenigheten, som för till exempel muslimerna är en hädelse, en grov kränkning mot Gud."

Biografi

Från L´Osservatore Romano den 8 augusti 2014

Övers.: NH