av Sandro Magister

Rom, den 20 oktober, 2005 – Benedikts första bok som påve tar upp tal han hållit i Köln och kommer snart att säljas över hela världen. Den bär den djärva titeln ”Guds revolution”.

Men det verkligt djärva kommer när han skriver att den gudomliga revolutionens ”big bang” – som när den tar slut innebär att världen förvandlas – ligger i den sköra, vita, konsekrerade hostian, sakramentet som innebär Jesu verkliga och sanna närvaro, han som är Gud och människa tillika.

Benedikt XVI tyst knäböjande inför eukaristin har blivit den bild som bäst sammanfattar hans pontifikat.

Det var den bilden han visade upp i augusti inför en miljon unga människor i Köln. Och i mitten på oktober inför de 100,000 barnen som firade sin första kommunion på Petersplatsen. Och med de 250 biskoparna och kardinalerna som samlades i Rom för synoden, under den stränga eukaristiska tillbedjan som ägde rum måndagen den 17 oktober.

Under alla dessa tre tillfällen var den strålande hostian på altaret densamma som den Rafael målade i centrum av sin fresk ”Disputation om sakramentet”, hans mästerverk som samtidigt är ett teologiskt manifest genom vilket Kyrkans talar om sig själv och som Benedikt XVI önskade skulle synas på en tydlig plats i hallen där synoden om eukaristin äger rum.

Få hade trott att påven Josef Ratzinger skulle få en sådan framgång med sitt motto när han under sin första resa utanför Rom, till Bari i slutet av maj, på nytt uttalade de ord som martyrerna i det antika Rom hade som sitt valspråk: ”Sine dominico non possumus” – om vi inte får fira mässan på Herrens dag kan vi inte leva.

Och ändå var det eukaristin som från första början utmärkte de första kristna i hedningarnas ögon. Det var på grund av eukaristin som de modigt gick sitt öde till mötes som martyrer. För den helige Benedikt och påven Gregorius den Store var firandet av liturgin och att uppbyggandet av en civilisation en och samma sak. Det största evenemanget som Kyrkan varit med om under det senaste århundradet, andra Vatikankonciliet, lämnade sitt mest synliga och varaktiga (och kontroversiella) avtryck i liturgin. Liksom det var i det förflutna, är mässan fortfarande tecknet på den katolska identiteten., Så har det varit ända sedan Jesus uttalade orden: ”Gör detta till minne av mig” vid den sista måltiden. I Kyrkans världsomfattande panorama som under de tre veckorna synoden varar, från 2 till 23 oktober, har det visat sig att de områden där den kristna tron är som mest livaktig är de där tron på och firandet av eukaristin är starkast, ibland ansikte mot ansikte med döden.

Det som Benedikt XVI gör är inget annat än att ta det kristna livets grundläggande realitet på allvar – på mycket stort allvar.

***

Men det mest slående är att folkmassorna också tar honom på allvar. En strålande bekräftelse på detta får vi i en undersökning som utförts av det italienska institutet för marknadsundersökningar, SWG, på uppdrag av den italienska dagstidningen ”L’Espresso”. Detta är den första gallupundersökningen som företagits om den nye påven, sex månader efter valet. Resultatet av undersökningen följer här nedan.

En förkrossande majoritet – nästan 9 av 10 – av de intervjuade säger att de finner det Benedikt XVI säger ”förståeligt”.

Och från vad de förstår av det den nye påven säger, kommer de till ett mycket uppriktigt bedömande av honom, som också det uttrycks med klar majoritet.

Enligt denna bedömning är Benedikt XVI en ”konservativ” påve men han är ”öppen för dialog” och blandar sig inte in i det politiska fältet.

Kort och gott, när de blir ombedda att ge honom ett betyg i skalan mellan 1 och 10, ger de honom 8.

När man jämför med Johannes Paulus II:s gigantiska gestalt, som många redan tillber som ett helgon, halkar påven Josef Ratzinger efter. Enligt undersökningen föredrar två av tre italienare fortfarande föregångaren. I genomsnitt 20,000 pilgrimer från hela världen defilerar varje dag förbi Johannes Paulus II:s grav under Peterskyrkan.

Men om man ser till hur många som kommer till onsdagsaudienserna i Vatikanpalatset och söndagens angelusbön på Petersplatsen, då konstaterar man att den nye påven drar två gånger så många åhörare som föregångaren.

Från maj till september år 2004 var det 194,000 personer som deltog i Johannes Paulus II:s audienser. Under samma månader år 2005, hade 410,000 deltagit i dem som hålles av Benedikt XVI.

Samma sak med angelusbönen: 262,000 personer var närvarande under fem månader när det var Johannes Paulus II som ledde bönen och 600,000 under samma månader år 2005 när det var den nye påven.

Dessa siffror har ställts samman av det påvliga hushållets prefektur som övervakar audienserna.

Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som Benedikt XVI inte använder sig av retoriska eller andra hjälpmedel för att dra till sig massorna, inga tjusiga fraser, inget som vill framlocka applåder eller acklamationer. Han drar sig tillbaka från de festliga massmöten som fortfarande organiseras i påve Wojtylas stil. När han kommer till mötena är det bara för att fira liturgin och för att predika.

I Köln gav han en miljon ungdomar en krävande lektion i eukaristisk teologi. Och för barnen som firade sin första kommunion förklarade han varför de skulle gå till mässan, bekänna sina synder och tillbedja Jesus i eukaristins sakrament.

I båda fallen var höjdpunkten ögonblicket av tyst tillbedjan inför den konsakrerade hostian. Och alla var med på noterna. Stilla tillbedjan är verkligen ett utmärkande drag för denna påve i hans offentliga uppträdanden.

Men det har också haft inverkan på Kyrkans interna struktur och styre. Skillnaden mellan hur Benedikt XVI:s tänker och agerar och hur Vatikanens olika instanser opererar är så tydlig att kurian i förskräckt tystnad väntar på vilka utnämningar och förändringar som den nye påven kan tänkas komma att göra.

Under tiden har en viktig förändring redan gjorts genom utnämningen av den amerikanske ärkebiskopen William J. Levada som ersätter Ratzinger som prefekt för Troskongregationen. Många tror att med den nye påven kommer denna kongregation att återta den främsta platsen inom kurian som den hade i flera århundraden tills Paul VI gav denna ledande roll till statssekretariatet.

Ratzinger har aldrig varit förtjust i den ecklesiastiska byråkratin, varken inom kurian eller utanför. Som kardinal kritiserade han vid ett flertal tillfällen den kvävande uppblåstheten i en del nationella biskopssynoder, särskilt de som hölls i Tyskland och Förenta Staterna. Det är då logiskt att kurian väntar sig att han kommer att minska statssekretariatets storlek och roll.

Några hoppas och andra fruktar att Benedikt XVI som efterträdare till den nuvarande statssekreteraren, kardinal Angelo Sodano, kommer att kalla in en man utifrån, en ärkebiskop som idag är ledare för något viktigt ärkestift. Bland män i kurian har en aspirant på posten, som kardinal Crescenzio Sepe, ingen chans. En som emellertid kanske ändå har det är den nuvarande utrikesministern, Giovanni Lajolo. Han har varit nuntie i Tyskland i flera år, talar tyska, och Ratzinger känner honom väl. Den 9 november höll han i Krakow ett tal om ”Kyrkans och de kristnas roll för Europas framtid”, som i mycket innehöll samma tankar som Ratzinger har uttalat och som tolkades som Lajolos kandidatur till posten.

Men Lajolo har ett stort handikapp. När han var nuntie var det under flera år han som tog hand om nomineringen av biskopar för Tyskland, av vilka många idag motsätter sig den konservativa vinklingen som Ratzinger personifierar. Bland dessa finner vi Karl Lehmann, som den tyska biskopskonferensen i förra månaden valde till sin ordförande för fjärde gången.

Ratzinger vill personligen överta uppgiften att utnämna nya biskopar. Han äger mycket stor kunskap om den världsomfattande kåren av biskopar. Han har fått den tack vare att varje biskop som besökte Vatikanen också kom till honom när han var prefekt för Troskongregationen. Och han framhåller att en pånyttfödelse och rening av Kyrkan rening måste komma från en ny generation av mera motiverade och energiska biskopar. Under Johannes Paulus II:s tid som påve hade kardinalen som var prefekt för Biskopskongregationen, Giovanni Battista Re, oinskränkt fullmakt när det gällde nya biskopsutnämningar, men så är inte längre fallet under Benedikt XVI.

En statssekreterare som definitivt skulle gå bra ihop med Benedikt XVI är kardinal Camillo Ruini. Den ömsesidiga förståelsen mellan de båda är starkare än någonsin. Ratzinger gav Ruini i uppdrag att skriva förordet till sin bok ”Guds revolution”. Och bland de mest inflytelserika kardinalerna är Ruini den ende som har gett uttryck för en religiös geopolitisk vision som liknar den som Ratzinger har och som kan ge Vatikanens sätt att utöva diplomati en ny karaktär. Det var tillsammans med Ruini som Benedikt XVI strax efter sin nominering utkämpade och vann kampen över den italienska omröstningen om konstbefruktning. Båda är övertygade inte bara att Kyrkan har rätt men också plikten att tala och agera på den politiska arenan till försvar för människan, från hennes första ögonblick i livet.

Men av samma skäl talar allt för att den nye påven kommer att låta Ruini stå kvar i sitt nuvarande ämbete som påvens vikarie i Roms stift och ordförande i den italienska biskopskonferensen, även när tiden för båda dessa poster löper ut år 2006.

***

I sin första intervju som påve som sändes den 16 oktober i den polska televisionen, förklarade Benedikt XVI att han inte skulle ge ut lika många dokument som sin föregångare. Över de senaste sex månaderna har han också bara givit ut en viktig text. Det är kompendiet till den Katolska Kyrkans Katekes som är i form av frågor och svar. Han har också begränsat antalet påvliga tal. Och de få viktiga tal som han ännu håller, dem skriver han själv, eller improviserar.

Benedikt XVI har också dragit ner betydligt på antalet resor som han vill skall vara färre och ha tydliga mål. För närvarande har han bara två inplanerade resor för 2006. Det är en resa till Polen i juni och en till Istanbul för att möta patriarken av Konstantinopel. I maj 2007 kommer han att besöka helgedomen i Aparecida i Brasilien för att inviga ett kontinentalt möte för de latinamerikanska biskoparna. Brasilien som är ett tättbefolkat land är ett kritiskt område för den katolska kyrkan. Under de senaste 14 åren har antalet katoliker gått ner från 83 till 67 procent på grund av att man förlorat mark till de protestantiska församlingarna och till Pingstkyrkan.

I oktober månads synod klagade många biskopar över bristen på präster som gör att det på många platser är svårt att fira söndagsmässan. Men nästan ingen föreslog att man skulle prästviga gifta män för att råda bot på bristen. Den maronitiske patriarken från Libanon, Nasrallah Pierre Sfeir, som har många präster under sig som är gifta enligt de östliga kyrkornas bruk, uttalade sig också emot att utöka detta bruk till den latinska kyrkan. Han talade utifrån sin egen erfarenhet när han förklarade att det fanns allvarliga nackdelar med denna idé.

De stora reformvindarna i den västliga kyrkans historia har alltid gått fram där som det klerikala celibatet har haft starka anhängare. För Benedikt XVI måste detta gälla också idag. 2000-talets utmaningar kräver fria och starka präster som är helt hängivna sin sak och som är i stånd att ge sig själva helt i tjänst åt en enda familj, som är Kyrkan.

För att skapa ett prästerskap som är situationen vuxen, har Benedikt XVI börjat ägna kraft åt rekryteringen av nya präster.

I Köln ägnade han prästkandidaterna ett särskilt möte. I USA som fortfarande befinner sig i chocktillstånd efter sexskandalerna, har han beordrat ”apostolisk visitation” av 229 seminarier och låtit sätta igång en omfattande kampanj för att skaffa nya kallelser. Ett dokument som snart kommer att ges ut av Vatikanens kongregation för katolsk utbildning kommer att be alla stift att inte ta in som seminarister unga män som inte klarar av kyskhet eller som har uttalade homosexuella tendenser. Statistiken bekräftar att man finner många kallelser där Kyrkan är krävande medan de sjunker kraftigt i de tillåtande stiften.

Vad gäller den ”orenhet” som Ratzinger påtalade i en av de meditationer som han läste under förra långfredagens minnesvärda korsvägsandakt, har det redan kommit en första signal att en rening är på väg. Det är ett dekret riktat mot en italiensk ordensbroder, Gino Burresi, 73 år gammal, grundare av kongregationen ” The Servants of the Immaculate Heart of Mary” (Maria obefläckade hjärtas tjänare). (Se mera i artikeln ”Påven rensar upp” i denna tidning)

Den första gallupundersökningen i Italien om den nye påven

Här följer de viktigaste uppgifterna som kom fram vid SWG:s undersökning som utfördes på uppdrag av tidningen L´Espresso och som publicerades i nummer 42 som omfattar den 21-27 oktober, 2005.

Undersökningen företogs per telefon den 13 oktober och omfattade 700 italienska medborgare över 18 år gamla och som fick definiera sig genom att ange vilken religion och politisk tillhörighet de hade.

1. Sex månader efter Benedikt XVI:s val, på en skala av 1-10, var skulle ni placera den nye påven?

Medeltal: 7.8

Om de tillfrågade var:

Praktiserande katoliker: 8.4

Icke-praktiserande katoliker: 7.6

Icke-katoliker: 6.3

Tillhörde:

Högern: 9

Centern-högern: 8.2

Centern: 8

Centern-vänstern: 7.4

Vänstern: 6.5

2. Tyckte ni mera om Johannes Paulus II eller föredrar ni Benedikt XVI?

Johannes Paulus II: 66%

Benedikt XVI: 9%

Ingendera: 5%

Vet ej eller inget svar: 21%

3. Om ni skulle definiera Benedikt XVI hur skulle ni då bedöma honom?

Som konservativ: 58%

Förnyare: 21%

Vet ej: 8%

4. Skulle ni säga att han är öppen för dialog eller ovillig att föra dialog?

Öppen: 74%

Ovillig att föra dialog: 21%

Vet ej: 4%

5. Anser ni att han sätt att uttrycka sig är lättförståeligt eller oklart?

Lättförståeligt: 85%

Oklart: 11%

Vet ej: 4%

6. Benedikt XVI fördömde PACS, den civila solidaritetsrörelsen som försöker skaffa juridiskt erkännande för äktenskap ingångna genom s.k. common-law. Delar ni påvens åsikt?

Mycket eller något: 43%

Lite eller inte alls: 48%

Vet ej: 9%

7. Benedikt XVI är också emot äktenskap mellan samkönade personer. Delar ni påvens uppfattning?

Mycket eller något: 56%

Lite eller inte alls: 60%

Vet inte: 17%

Läs mera under den engelska hemsidan: www.chiesa.espressonline.it