av William Doino

När Francis Beckwith vaknade en dag i maj i förra året hade hans värld dramatiskt förändrats. Plötsligt stod hans namn på löpsedlarna i hela landet. Han hade nämligen råkat hamna i centrum av en ofantligt stor och kontroversiell debatt – och blivit föremål för hundratals, ja, kanske tusentals, kommentarer. När han den morgonen tittade i sin mailbox fann han den överfull, den månatliga begränsningen av hans server hade efter bara fem dagar i maj månad redan nåtts. Mejlen han hade fått uttryckte många olika uppfattningar, en vänliga och andra inte, men nästan alla uttryckte mycket starka känslor.

Vad hade denne professor då gjort för att väcka ett sådant rabalder? Jo, det kan sägas med ett enda ord – han hade blivit katolik.

Att gå över till katolicismen är ju inte något så ovanligt – oräkneliga människor upptas i Kyrkan varje år. Men Beckwith var inte en vem som helst inom katolicismen. Vid tiden för sin konversion var han en av landets ledande evangelikala tänkare med fast anställning som biträdande professor i filosofi och kyrkliga studier vid Baylor-universitetet i Texas. Och inte bara det, han var ordförande för det evangelikala teologiska sällskapet i USA (the Evangelical Theological Society of America), som är den främsta intellektuella sammanslutningen av amerikanska evangelikala protestanter. Att avsäga sig denna post för att bli katolik, ja, det är som om rektorn för det katolska Notre Dame-universitet skulle avsäga sig det ämbetet för att bli kyrkoherde inom en baptistförsamling.

Dessutom hade Beckwith uppfostrats inom den katolska kyrkans hägn, så i fråga om den nyfunna religion han bekänner sig till handlar det inte så mycket om en ”konversion” som om ett återvändande till tron, efter många år som tillbringats mycket långt borta från Rom.

Hur och varför professor Beckwith på nytt upptäcke sin katolska tro är en fascinerande historia som skulle passa som innehåll i en intressant bok. Den börjar underligt nog med hans barndom i Las Vegas – en stad som inte är särskilt känd för att vara andlig eller för att vara en boplats för dem som söker sanningen. Francis föddes år 1960, den äldste av vad som skulle komma att bli fyra syskon och son till Elizabeth och Harold Beckwith, ett katolskt par som på 1950-talet flyttade med hela familjen till Las Vegas, för att söka sin utkomst där genom affärsverksamhet.

Att uppfostra fyra barn i ”Syndens stad” Las Vegas, kunde inte vara så lätt, men paret Beckwith gjorde vad de kunde för att skydda barnen från att ta andlig och moralisk skada. Liksom andra katolska föräldrar litade de på att kyrkan skulle uppfostra Francis och lära honom kärlek till den tro till vilken han blivit född och förståelse för den. Tyvärr var inte undervisningen i den katolska kyrkans lära i stånd att på ett begripligt och sympatiskt sätt möta utmaningarna från den tidens anda. ”Ett av de många ting som många katoliker inte förstod under denna tid”, säger han nu, ”var i hur hög grad den omkringgivande kulturen var fientligt inställd mot det katolska tänkandet. Det katolska utbildningsväsendet hade inte nog med resurser för att ge ungdomarna ett verktyg som skulle göra det möjligt för dem att möta denna utmaning på ett intelligent sätt.”

Varken i grundskolan eller därefter i gymnasiet kunde Beckwith få en sammanhängande förklaring av det renläriga katolska tänkandet och undervisningen i den katolska läran var helt stadd i upplösning. Francis längtade efter att få lära känna den objektiva sanningen men blev modfälld av det han såg och började därför leta på annat håll efter näring åt sin andliga hunger. Han började delta först i katolska karismatiska grupper och därefter i den protestantiska förnyelserörelsen och i kurser som ägnade sig åt bibelstudium. Av respekt för traditionen fortsatte han att gå i mässan, men kände sig främmande för den allt mer underliga liturgin och de lama predikningarna som prästerna höll. Beckwiths känslor råkade in i ett enda virrvarr, som kan jämföras med det som drabbade hela den efterkonciliära kyrkan. När han idag påminner sig sin förvirring på den tiden, säger han: ”Jag visste inte på den tiden vem jag var.”

I detta ser vi en hel generations ångestfulla veklagan, något som tusentals på liknande sätt förvirrade katoliker skulle kunna säga, de som hade råkat hamna mitt i malströmmen som följde på Andra Vatikankonciliet. De sökte ledning men kyrkan verkade oförmögen att ge dem det. Fastän den efterkonciliära eran obarmhärtigt har kritiserats, och det ibland orättvist, går det inte att neka till att kyrkan under den tiden led och många själar med den. Det var en tid då känslan prioriterades, kallelserna slumrade och studiet av Augustinus eller Thomas av Aquino ersattes av läsning av Jonathan Livingston Seagull. Det var en tid då liturgiska entusiaster bytte ut den traditionella katolska mässan mot balettdansöser och clowner och Ave Maria ersattes av musik från gitarrer, tamburiner och dragspel.

Så den illa tilltufsade efterkonciliära katolska kyrkan var inte i stånd att hjälpa Beckwith att få ordning på sin tro. Det var den spirande evangelikala rörelsen som räddade honom. En dag när Beckwith gick omkring på Las Vegas gator kom han att passera flera kristna bokhandlar – ja, de finns faktiskt där liksom på annat håll... – och började bläddra i böcker av ledande evangelikala författare som Norman L. Geisler, John Warwick Montgomery, Francis Schaeffer and R. C. Sproul. Till skillnad från de katolska lärare han kände hyste dessa herrar inget tvivel om vad kristendomens ”stora tradition” var, och de var inte heller rädda för att med kraft försvara den. Ja, det är sant, deras teologi byggde på den protestantiska reformationen och därför angrep de ibland typiskt katolska läror och bruk, som Francis var van vid – men åtminstone kunde de lära honom något om den kristna trons mest elementära grunder.

Dels på grund av att han inte kände till de katolska apologeternas rika arv och dels eftersom de evangeliska författarna han studerade verkligen kunde förklara många grundläggande kristna sanningar – och det ofta på ett briljant sätt – blev Beckwith påverkad av dem. Ja, han blev faktiskt praktiserande evangelikan och förblev det under mer än 30 år.

Om man ser till vilka alternativ det fanns, så var detta inte det värsta som kunde ske. Det hade varit lätt hänt att Beckwith hade övergett den kristna tron helt och hållet och till och med hade börjat leda ett dåligt liv. Att han inte gjorde det är något han har den evangelikala församlingen att tacka för. Den gav Beckwith en grundlig kännedom om Evangelierna, ett anammande av de kristna etiska lagarna och en enkel och uppriktig kärlek till Jesus Kristus. Till den dag som idag är uppskattar han det han lärde av sina evangelikala vänner och rådgivare.

Till skillnad från andra som har lämnat den katolska tron utvecklade Beckwith aldrig något som kan likna fientlighet till kyrkan. ”Jag har känt alltför många allvarligt sinnade katoliker – inte minst mina egna föräldrar och syskon – som älskar Jesus i djupet av sin själ – men som tror att dessa är ”förlorade”. Även när jag var en entusiastisk evangelikan har jag alltid trott att det går att vara en praktiserande katolik och sann kristen på samma gång.”

Beckwiths öppna sinne gentemot katolicismen gjorde det mycket lättare för honom att acceptera sin mors råd efter det att han avlagat sin bachelorexamen i filosofi vid Nevada-universitet i Las Vegas, att han skulle läsa till doktorsexamen hos jesuiterna vid Fordham-universitet i Bronx, en förstad till New York – ”ett av de bästa råd jag någonsin fått”.

Han begav sig alltså iväg till New York. Hans erfarenheter av Fordham-universitet blev helt och hållet positiva och fick ett djupt inflytande på hans intellektuella utveckling. Bland Beckwiths lärare fanns några av den amerikanska katolicismens finaste hjärnor: W. Norris Clarke, Gerald McCool och Quentin Lauer, som alla var jesuitpräster. De gav honom en djup förståelse av den katolska teologins grunder, hjälpte honom att formulera sin uppfattning om Gud, människan och den teologiska läran om naturrätten. Francis kom aldrig ihop sig med någon av sina katolska lärare, allt, eller nästan allt, han lärde var nämligen i linje med hans evangelikala kristendom. Inte nog med det, hans lärare tog gärna emot elever från den evangelikala kyrkan till sina klasser; de visste nämligen att dessa tog sin tro på allvar: "Fader Clarke skämtade till och med med mig och sade att jag var mera katolik än någon av hans katolska studenter.” En intressant kommentar till detta är att när han studerade vid Fordham bodde Beckwith i Brooklyn hos sin italienska mormor, Frances Guido. Hon hade bott länge i New York och var en mycket from katolik som gick till mässan dagligen och bad rosenkransen. Visste hon om att hennes barnbarn var evangelikan? ”Ja, det gjorde hon, men det gladde henne mycket att jag läste för dessa jesuitpräster som hon trodde nog skulle – på något sätt, en vacker dag – lyckas föra mig tillbaka till kyrkan.”

Sedan han avlagt doktorsexamen i filosifi vid Fordham-universitetet började Beckwith omfatta olika akademiska poster vid olika universitet, till exempel Nevada-universitet i Las Vegas (1989-1996), Whittier College (1996-1997), Trinity International University (1997-2002) och Princeton University (2002-2003) och till sist vid Baylor, världens största baptistuniversitet. Han blev den ledande teologen inom evangelikala kretsar – och en känd opponent till det sekulära samhället – och spred hela tiden ivrigt sin kunskap och debattlusta samtidigt som han läste in en examen i juridik vid Washington University i St. Louis.

Ju mera intensiva hans studier blev, desto mera närmade han sig den katolska uppfattningen av världen, även om han inte insåg det meddetsamma.

Det första verkliga tecknet på att Beckwith började ändra inriktning kom i en artikel som han skrev för tidskriften ”Touchstone” år 2005 och som bar rubriken ”Vatikanens bibelskola – vad Johannes Paulus II kan lära den evangelikala kyrkan”, som var en hyllning till Johannes Paulus II:s encyklika Fides et Ratio, om relationen mellan tro och förnuft. Där uppmanade Beckwith sina evangelikala trosbröder att ta till sig ”påvens förståelse av hur vissa filosofier, på grund av att de saknar en inre logisk struktur, underminerar människornas tro på sanningen i evangeliernas budskap.” Beckwith beskrev Johannes Paulus som en ”broder i Kristus” och som en av världens främsta kristna ledare. Sedan fortsatte han: ”Påvens önskan är att rädda själar och han förstår att dålig filosofi, om den inte bemöts av god filosofi, kommer att göra det ännu mera svårt att försvara detta som enligt honom är kyrkans uppgift.”

I början av följande år deltog Beckwith i en konferens om ”Johannes Paulus II och filosofin” som hölls vid Boston College. Han höll ett föredrag där han formulerade många av de uppfattningar som han givit uttryck för i artikeln i Touchstone. Där hävdade han att protestanter som ifrågasätter kristendomens tidiga trosuppfattningar, så som de definieras i kyrkans stora koncilier, äger ”en osammanhängande syn på tron, förnuftet och den kristna universalitetens natur”. I slutet av föredraget ställde filosofiprofessorn Laura, själv en katolsk konvertit och tidigare evangelikan, en enkel fråga till Beckwit: ”Frank, säg, varför är du inte själv katolik?”

Den vanligtvis så talföre professorn, som sällan saknar ord, blev förbluffad. Han hade inget svar – åtminstone inte genast. Och anledningen till att han inte visste vad han skulle svara, säger han nu, är att han när han accepterade tron att den helige Ande ledde dessa första kristna koncilier, då accepterade han också underförstått Läroämbetet. Och det satte igång hans tankar. Även om han svarade Garcia genom att hänvisa till Reformationens lärosatser och genom att säga att det var dessa som var det viktiga, hade något i hans hjärta redan börjat lösgöra sig – eller snarare, satts på plats igen. En tid därefter köpte han Joseph Ratzingers bok Truth and Tolerance. Denne hade just blivit vald till påve. Under studiet av texten blev han mer och mer imponerad av visheten den uttrycker och fann påvens kristna lära vara förenlig med hans egen. Han undrade om han var ensam bland protestanter om denna åsikt och frågade en nära vän som är en framstående evangelikal lärd. Francis läste upp för honom ett utdrag ur boken som handlar om teologin, behandlar frågan om teologi verkligen är kunskap, och bad honom att gissa vem författaren var. Vännen började räkna upp en massa namn – de var alla på evangelikala teologer – men Beckwith avbröt honom och sade: ”Nej, nej, det är inte någon av dem .... det är Ratzinger, den nye påven!” och han fick då svaret: ”Jamen, då är han en av oss!”

Vid den punkten började verkligen Beckwith att ställa sig själv frågor, även om han i november, 2006, accepterade erbjudandet att bli ordförande för ”the Evangelical Theological Society”. En månad tidigare hade han blivit ombedd att kommentera ett föredrag hållet av en annan kristen filosof – och katolsk konvertit - Jay Budziszewski, vid Dallas universitet. Efter föredraget åt Beckwith och hans hustru, Frankie (även hon evangelikan, med allt starkare sympatier för Rom) frukost med Budziszewski och dennes fru. Ämnet de diskuterade – som var varför Beckwiths ännu inte var katoliker – var en fråga som Frankie själv tidigare hade ställt sin man och som nu blev ytterligare diskuterad med paret Budziszewski. Det som följde var ett samtal på tre timmar om de teologiska frågor som fortfarande utgjorde ett hinder för Beckwith: rättfärdiggörelsen, den reella presensen i eukaristin, kyrkans läroämbete och påvens primat. Professor Budziszewski, själv en skicklig lärare, besvarade tålmodigt alla frågorna, och förklarade hur han själv en gång framställt samma invändningar, ända tills dess att han studerade de (mycket) katolska kyrkofäderna vilket fick honom att övervinna sina tvivel.

Imponerad men ännu inte övertygad beslöt Beckwith att läsa dessa författare själv, utan att låta sig influeras av protestantiska antaganden. Det var då som det gick upp ett ljus för honom. ”Det var när jag läste kyrkofäderna, de som stod apostlarna så nära i tiden, som jag upptäckte att alla de viktigaste katolska lärosatserna redan fanns där och att man uppriktigt trodde på dem, även om Kyrkan ännu inte hade officiellt proklamerat dem."

Men en lärosats som inte fanns där, var Reformationens grundtanke om rättfärdiggörelsen – att nåden tillräknas människan (dvs. hon får den utan att något behöver göras för det, helt oförskyllt, övers.anm.) (is imputed to) den kristne istället för att ingjutas (is infused into) i honom. I själva verket, ju mera han studerade denna Reformationens grundtanke, desto mindre stöd fann han för den i den tidiga kristendomen. ”Den stora debatten kan reduceras till detta: vid dopet, eller när omvändandet sker, utgjutes Guds nåd över dopbarnet och det måste besvara denna nådens gåva genom att ta på sig ett visst ansvar att följa Kristus – vilket är den katolska uppfattningen – annars är rättfärdiggörelsen endast en legal förklaring från Gud som säger att du helt enkelt är förklarad för rättfärdig på grund av Kristi rättfärdighet, men att ingen särskild nåd utgjutes över dig – vilket är den protestantiska uppfattningen. Ett antal reformerta tänkare pekar på Konciliet i Orange – det koncilium som utarbetade tankar om pelagianismen som en kättersk lära – och att man där utmejslade en slags förreformatorisk syn på rättfärdiggörelsen. Men om man läser konciliets skrifter noga så finner man emellertid att det även där handlar om att rättfärdiggörelsen är något som blir utgjutet. Det betyder dock inte att kyrkan lär ut att man blir rättfärdig genom goda gärningar, vilket vore detsamma som ”gärningalära”, utan tvärtom att kyrkan har fördömt som felaktig en dylik gärningalära. Den katolska positionen som ofta missförstås eller framställs på ett oriktigt sätt, är att allt vi gör som kristna är resultatet av Kristi nåd som vi inte har förtjänat. När vi gör något gott eller tar del av sakramenten öppnar vi oss för Guds fria gåvor. Vi arbetar inte på vår frälsning, eller skaffar oss pluspoäng för att komma till Himmelen, utan vad vi gör är att vi tillåter att Guds nåd förvandlar oss. Med andra ord, det äkta kristna livet består inte i att arbeta på att komma till himmelen, utan snarare att tillåta att himmelen kommer in i oss.”

Beckwiths studier av de tidiga kyrkofäderna, liksom hans läsning av både Johannes Paulus II och Benedikt XVI, ledde honom inte bara till den katolska kyrkans tröskel, utan övertygade honom om att "reformationens doktrin om advokatorisk rättfärdiggörelse egentligen var en nyhet, historiskt sett”. Det betyder inte att Reformatorerna inte hade rätt i mycket av sin kritik, för det rådde vid den tiden många missbruk inom kyrkan. Men det betyder att det inte fanns någon äkta anledning att lämna kyrkan som Kristus grundat och att hitta på nya doktriner på vägen. Alltför ofta sysslade de protestantiska reformatorerna med att bekämpa katolska spökbilder. ”Det som det bästa av reformationen kämpade emot var inte sann katolicism, eller sann kristendom, utan en missbrukad och förvillad kristendom," säger han. ”Kristendomens äkta kärna fanns alltid där och lärdes ut i kyrkan, hur dåligt än vissa katoliker, inkluderande påvar, praktiserade den i sina egna liv.” Reformationen var en religiös tragedi och den chockerade den katolska kyrkan ända in i märgen, men det goda med reformationen var att den gav upphov till Konciliet i Trent – ”ett fantastiskt dokument”, säger Beckwith – kan det betraktas som en välkommen utmaning, som gav upphov till den katolska reformationen.

Beckwiths sökande efter sanningen fortsatte, och han fortsatte ivrigt att läsa ännu flera av Joseph Ratzingers arbeten. ”In the Beginning”, ”Introduction to Christianity”, ”Values in a Time of Upheaval” och särskilt ”Called to Communion”. Berikad av Benedikts lära började Beckwith att förstå att om han skulle omfatta den katolska visionen, skulle han inte behöva förkasta det bästa av det protestantismen lär ut utan istället på nytt upptäcka och utvidga det. Det kan till och med ha varit en protestantisk teolog, Mark Noll, som hjälpte Beckwith mest på traven. Nolls provocerande verk ”Is the Reformation Over?” hävdar att närmandet i vår tid mellan protestanter och katoliker, som vi ser bland annat i den ekumeniska Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelse (1999) i stort sett har betytt slutet på denna så viktiga debatt mellan katoliker och protestanter som pågått sedan reformationen. Detta ämne påbörjade den store franske teologen Louis Bouyer – även han katolsk konvertit – för 50 år sedan i sitt klassiska arbete ”The Spirit and Forms of Protestantism”.

När Beckwith kom till den punkt från vilken det inte fanns någon återvändo, den punkt där han tänkte: ”Om jag förkastar den katolska kyrkan då måste jag förkasta den kyrka som Kristus själv grundade,” insåg han att ”detta var inte en risk jag var villig att ta”. Fastän han hade avsett att skjuta upp sin konversion, åtminstone tills dess att hans ordförandeskap för ETS nådde slutet för att inte vålla offentlig skandal, hände något som var helt oväntat. I april 2007 fick Beckwith ett telefonsamtal från ett syskonbarn, en tonåring, som bad honom, professor Beckwith, att bli hans fadder under hans konfirmation. Kyrkan kräver förstås att faddrar skall vara praktiserande katoliker, vilket Beckwith då ännu inte var. Han svarade syskonbarnet att han skulle ta sig en allvarlig funderare på saken och gick sedan och frågade sin hustru: ”Älskling, vad skall jag göra?” Han visste kanske redan svaret – och det gjorde nog också hans hustru som höll på att fädas samma andliga väg som han själv.

I mars 2007 hade makarna Beckwith redan mött sin lokala präst, fader Timothy Vaverek, pastor vid St. Joseph Church i Bellmead, Texas, och meddelat sin önskan att söka full gemenskap med den katolska kyrkan. Eftersom han hade döpts till katolik behövde Francis bara gå till bikt, medan hans hustru började på programmet som går under namnet RCIA, som är det program de blivande konvertiterna vanligtvis går igenom. Tanken var att båda två skulle vara redo att inträda som medlemmar av den katolska kyrkan just vid slutet av Beckwiths ordförandeskap för ETS i november. Men telefonsamtalet från hans syskonbarn gjorde att allt skyndades på och gjorde så att de ”återvände hem” tidigare än väntat. Resten är så att säga ”historia” – och har givit katoliker över hela världen inspiration för deras egna liv. När Beckwith får frågan om han tror att samtalet från syskonbarnet var Försynen som blandade sig i.... kanske ett sätt för himmelen att ge honom modet att stå för sina övertygelser, och att göra det innan det var helt bekvämt för honom att göra det, svarar Beckwith: ”Jag vet inte hur det förhöll sig med den saken, men jag har inte heller någon annan förklaring att ge.”

Nuförtiden tillbringar Beckwith, när han inte undervisar eller håller föredrag, den mesta tiden tillsammans med sin hustru och vänner i sitt hem i Woodway, Texas där han bloggar på adressen Francisbeckwith.com. Han fortsätter också att skriva ännu flera av sina mycket uppskattade böcker. Redan före steget han tog när han på nytt blev katolik var han en mycket ansedd kristen filosof, känd för att avge ett kraftfullt och välformulerat försvar för den kristna synen på världen. Bland hans publicerade verk finner man en vederläggning av David Hume, 1800-tals skeptikern som hade stort inflytande på sin samtid och eftervärlden, svar på frågor om sekularisering och relativsm, kritiska studier av mormonernas religion och bahai-religionerna samt många verk om Ja-till-livet-etik, inkluderande den senaste, Defending Life: A Moral and Legal Case Against Abortion Choice. Defending Life har utgivits av det ansedda förlaget Cambridge University Press, och är en djupsinnig och stark försvarsskrift för rätten till liv, på samma gång som den är en uttömmande sammanställning och ett genmäle mot alla upptänkliga argument som stöder abort. Boken har redan fått strålande rescensioner från alla olika politiska spektra, innefattande tidskrifterna America och National Review.

När paret Beckwith tänker tillbaka på allt som hänt dem under det senaste året anser de sig vara rikt välsignade, inte minst när de ser till den förnyade livskraft de upplever att den katolska kyrkan åtnjuter just nu. Och det som mest gläder dem är att denna ”dynamiska renlärighet”, som den har kallats ("dynamic orthodoxy") har vunnit genklang i paret Beckwiths egen församling, under ledning av fader Vaverek. Den rådgivning och andliga vägledning han givit dem kan de inte nog tacka honom för. Den har varit avgörande för deras konversion och utbildning till att bli välinformerade katoliker. ”Jag skulle aldrig ha trott”, säger professor Beckwith tacksamt, ”att det behövdes att jag blev professor vid ett av världens största baptistuniversitet i hjärtat av Texas för att jag skulle komma i kontakt med en from präst som kunde leda oss in i den katolska kyrkan.” Denna erfarenhet har stimulerat och styrkt mig och har varit något av en helt annan kaliber än den tvekande och förvirrade undervisning jag fick ta emot under 70-talet. ”Kyrkan har vaknat upp ur en djup dvala och jag är mycket optimistisk om dess framtid, särskilt upplever jag detta när jag har att göra med ungdomar i samband med katolska konferenser.” Den samtida kyrkan är stark nog att locka till sig berömda konvertiter och har kanske slutit cirkeln och på nytt upptäckt de eviga sanningarna som finns i dess grund, precis som Francis Beckwith gjorde. Säkert ler hans italienska mormor någonstans åt det som skedde hennes barnbarn.

20080111

Från Inside the Vatican med benäget tillstånd

Översättning: NH