Europas andliga identitet

 

 

 

I själva verket utgör den kristna tron alltjämt en sammanhållande kraft och norm för miljontals människor - i hela världen - men också i ett Europa, som enligt dominerande politiska viljor nu ska byggas på sekulär grund. Inte minst dessa ungdomar visar, att det kanske inte kommer att bli så. Att en miljon ungdomar samlas i bön och vaka med en grånad, stillsam teolog som enda "dragplåster" är ett fenomen som borde väcka reflektioner om vad kyrkan egentligen är och vad det är som lockar.

Tyskland har genomlevt två världskrig, och förlorat båda. Versaillefreden ingicks när man stod som segrare på två fronter. Uppgörelsen tolkades som ett svek av en svag politisk ledning och bitterheten var stor inte bara hos officerarna utan också hos stora delen av befolkningen. Det är denna sida av förspelet till Adolf Hitlers övertygande seger i de demokratiska valen som ofta förbises i historieböckerna.

Den andra krigsförlusten var än mer smärtsam. Ett helt folk skulle inte bara bygga upp en fullständigt sönderbombad nation utan också moralisk försöka resa sig hur en kollektiv skuldbeläggning som saknar motstycke i historien. Ständigt har detta folk blivit påmint om krigets fasor och själva den tyska nationaliteten har till och med fått vara etikett för motsatsen till europeisk civilisation - i film, i litteratur och folkliga föreställningar. Ovanpå allt detta delades riket i två delar, den ena dikterad av en segermakt och den andra av den andra, åtminstone ekonomiskt. Varumärket "Tyskland" har sedan fått stå för industrialism och stark valuta - några andra värden har man knappast talat om. Men även denna fana sköras i kanterna. Med öststaternas kollaps började rikedomarna tappas ut och nu brottas nationen med både arbetslöshet, budgetunderskott och minskat politiskt inflytande.

I detta läge händer alltså det ofattbara att en tysk med överväldigande enighet utses till påve. Och hans första resa går till hemlandet. Rapporterna från besöket är rörande - det verkade som om kölnborna inte riktigt vågade fatta det hela, all utsmyckning verkade ha kommit till i sista stund, och det var inte alla fasader som vittnade om att Petri efterträdare skulle passera under dess fönster. Der Spiegel hade haft en reportageserie, en ren dystropi som talade om ett malplacerat evenemang i ett avkristnat land. Men de hade nog inte räknat med ungdomarna som kom i hunderatusentals. De brydde sig inte om nyhetsbyråerna avmätthet.

Visst kan massdemonstrationer verka imponerande, när man ser folkmassorna från en zeppelinare. Men ändå är det inte detta som deltagarna talar om. Det är andra upplevelser, små händelser med oförglömliga detaljer. Alla som kom påven nära hade något att berätta. Ungdomarna som åt lunch med honom under 90 minuter berättade att det var de som talade och han som lyssnade. Men även de andra, de som inte såg skymten av påven. Prästerna som blev fast i biktstolen när det kom en strid ström av ungdomar och ville bikta sig. Ungdomar, som för första gånge upplevde tillbedjan inför Sakramentet. Och sist men inte minst - en ärkebiskop Meisner som vågade tala om Tyskland som en nation som har något att ge till världen, förutom industriprodukter, valuta och stammande bekännelser av brott mot mänskligheten.

För första gången på mycket länge skymtar man en möjlighet att Europa återfinner sina rötter och sin identitet som källan till den västerländska civilisationen i dess ovedersägliga roll som bärare av spiritualitet och sann mänsklighet - av sanning.

Red.

 

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved