“Vi har kommit för att hylla honom”

av Sandro Magister

ROM Augusti, 2005 – Redan under sin första morgon som påve hade han tillkännagivit det, under sitt programtal i Sixtinska kapellet den 20 april: “Eukaristin kommer att stå i centrum på Världsungdomsdagen i Köln i Augusti.”

Sagt och gjort. Till den miljon ungdomar från 197 länder som under de fyra dagarna samlats i staden som förvarar de tre vise männens reliker – även för de svaga i tron eller icke-döpta – predikade Benedikt XVI ”om Guds ofattbara storhet när han ödmjukade sig själv så mycket att han lät sig födas i ett stall och blev till näring för oss från ett altare.”

En annan sak han sade när han just blivit påve var att “påven inte får göra sig till talesman för egna idéer, utan ständigt binda sig själv och Kyrkan till lydnad inför Guds ord, inför varje försök till att anpassa eller urvattna dem och inför alla slags opportunism.”

Och han höll sitt löfte också. Under hela tiden, den 18 till den 21 augusti Köln, gav inte Benedikt publiken en enda teatralisk gest, inget förutom fraser som vann eko. Han förmådde ungdomarna att titta inte på honom själv, men alltid och endast på den sanna huvudpersonen: på Jesus i Betlehem, ”Brödets hus” och som nu är gömd i den konsakrerade hostian.

Josef Ratzinger tog en stor risk i Köln. Kardinal Angleo Scola, en av många biskopar som kom för att ge katekesundervisning till de unga under de tre första dagarna av bönevigilia tillsammans med påven, trodde att han skulle vinna deras förtroende genom att under tio minuter läsa högt ur “On the Road” av Jack Kerouac. Benedikt XVI, å sin sida, utmanade allas uppmärksamhetsförmåga genom en krånglig förklaring om ”de olika nyanserna i ordet ’tillbedjan’ i grekiskan respektive latinet. Det grekiska ordet är ’proskynesis’. Det syftar på en åtbörd av underkastelse, av erkännande att Gud är vårt verkliga mått […] Det latinska ordet är ’ad-oratio’, kontakt som sker mun mot mun, kyss, omfamning, och sammanfattar därför i slutändan vad vi menar med kärlek. Underkastelsen blir till förening eftersom den som vi underkastar oss är kärleken.

* * *


Temat för denna den tjugonde världsungdomsdagen var “Vi har kommit för att hylla honom”, de ord som de tre vise männen uttalade när de kom fram till stallet och fann Jesusbarnet där. Ratzinger använde sig av denna händelse för att illustrera den fantastiska lektionen han under fyra dagar gav – som började när han anlände till Rhens flodstränder – och som handlade om ”den stora pilgrimsskara av troende som är Kyrkan.” Bakom de vise männen går helgonen “I vars liv Herren för oss har öppnat Evangeliet och vänt på bladen i det.” Deras reliker är ”sannerligen inte bara mänskliga ben”, utan benen hos “individer som berörts av Guds översinnliga kraft”. Och om relikskrinet sade han att det var ”den kristna världens mest utsökta relikskrin”, om Köln att ”staden reser sig över ett än större relikskrin, nämligen denna häpnadsväckande gotiska katedral, [...] som är en av den kristna västvärldens viktigaste vallfärdsplatser”, tillsammans med Rom, Santiago di Compostela och Jerusalem. Därför kan vi ”här i Köln upptäcka glädjen i att tillhöra en familj som sträcker sig över hela världen, som omfattar himlen och jorden, det förflutna, nuet och framtiden.” Kyrkan kan kritiseras, för den innehåller både vetekorn och ogräs, men det är ”tröstande att erkänna att Kyrkan också innehåller ogräs. På så sätt kan vi, trots alla våra brister, ändå hoppas på att få räkna oss till Jesu lärjungar, Han som kom för att kalla till sig alla syndare.”

Benedikt XVI uttalade dessa ord just vid höjdpunkten på den nattliga vigiliemässan på Mariafältet, framför ett altare under en stjärnbeströdd himmel. Sedan tillade han plötsligt: ”Kära vänner, detta är inte en historia om något som hände för länge sedan. Det är något som äger rum här och nu. Här, i den heliga hostian är Han närvarande inför oss och i vår mitt. [...] Han är närvarande, liksom den gången i Betlehem, och inbjuder oss alla att påbörja denna inre vandring som bär namnet tillbedjan.” Tystnad. Påven välsignade människomassorna med hostian and försvann snabbt in bland skuggorna, utan att ta sig fram genom dem. Nästa morgon kom han tillbaka för att fira mässan och för att upprepa att det bara är genom Gud och genom eukaristin som den sanna revolutionen kan ske till världen. Och han gav ungdomarna två råd: att de skulle gå i söndagsmässan och att de skulle studera katekesen.
* * *

Nyheterna som sändes i televisionen missade de händelser som var de mest karakteristiska för hela evenemanget: De tre morgnarna då katekesundervisning hölls i 270 grupper, i kyrkor och stadions i Köln och omkringliggande område. Den hölls av kardinaler och biskopar och den nye påven följde den ivrigt. Den ändlösa kön av pilgrimer till katedralen, till de vise männens reliker. De många troende som firade korsvägsandakt på fredagskvällen. De oräkneliga köerna till biktstolarna där bikt gavs på alla språk. Bönen i kyrkorna, dag och natt, som den i Sankt Agnes-kyrkan i Köln, som leddes av den ekumeniska Taizé-församlingen, föregångaren för dessa internationella trossammankomster för unga människor. Förälskelser som blommade upp mellan unga män och unga kvinnor, men också kallelser till prästvigningar och det åt Gud vigda livet. Och till denna VUD:s standardagenda lade Benedikt XVI ett möte med prästkandidater, de som skall bli präster i morgondagens kyrka.

När det gäller allt det övriga, hade manus redan skrivits. Och inte allt var i Ratzingers vanliga stil. Att mässorna, vespergudstjänsterna och de eukaristiska välsignelserna firas under högljutt larm från trendiga popmusikkörer, rockgitarrer, indianska danser, afrikanska tamburiner och flöjter från Anderna hade tidigare, på den tiden då han var teolog och kardinal, varit något som han livligt kritiserade.

Nu i Köln var det hela lite mera sobert, med snuttar av gregoriansk sång eller lågmälda Taizé-sånger som dök upp lite här och där, men det fanns också en argentinsk jonglör som jonglerade med ett antal hattar i luften framför altaret och kallade sig själv ”jongleraren från Notre Dame”. En tålmodig Benedikt XVI klarade av det hela utan att förlora något av sin sedvanliga allvarliga och värdiga hållning. Vid hans sida stod den påvliga ceremonimästaren, Piero Marini, som hade dirigerat så många av dessa för Johannes Paulus II så kära massritualer, och lade här handen vid en av sina sista föreställningar.

* * *

Under sin resa till Tyskland år 1980 som varade i exakt lika många dagar, höll påven Karol Wojtyla 29 anföranden. Benedikt XVI höll inte så många, bara 12, och tre av dem riktades till judar, muslimer och icke-katolska kristna, alla tre med en mycket klar markering av den ’ad extra’ infallsvinkel som utmärker hans påveämbete.

I Kölns synagoga talade han den 19 augusti om för judarna att det är särskilt viktigt “att göra framsteg så att vi når en riktig teologisk värdering av förhållandet mellan judendomen och kristendomen”. Han upprepade aposteln Paulus’ påstående att “Gud inte drar tillbaka sina gåvor och kallelser”. Han talade om den ”hoppets fackla som Gud har givit judarna och de kristna” för att var och en av dessa två folk skall föra den vidare till nästa generation.

Med detta gick Benedikt XVI till den egentliga roten till konflikten mellan judar och kristna, som är den ”substitutionsteologi” som fortfarande är mycket utbredd idag och enligt vilken Kyrkan är det enda sanna Israel som ersätter och tar över efter det gamla Israel som Gud har förskjutit. Judar och kristna, sade Ratzinger, är för alltid förenade i ett och samma eviga förbund som Gud har instiftat och därför måste vi visa varandra respekt och kärlek ”just inom de områden där på grund av våra djupa trosövertygelser våra åsikter går isär”. Detta börjar med den viktigaste skillnaden, att vi tror eller inte tror att Jesus är Messias och Guds son.

Synagogans rabbi, Netanel Teitelbaum, som var synligt rörd, sträckte ut “hela det judiska folkets hand” till påven. På en smäktande Kletzmer-melodi började kantorn entonigt sjungande att återberätta berättelsen om människans skapelse ur Första Mosebok och fortsatte med psalm 23, ”Herren är min herde”. Detta följdes av att shofar, fredshornet, ljöd.

Påven nämnde inte staten Israel. Han koncentrerade sig på de grunderna i de två trosuppfattningarna och på förhållandet mellan dem. Men han angav också förpliktelser att följa, för de kristna att vaka så att inte ”nya tecken på antisemitism” dyker upp och för judar och kristna tillsammans ”att försvara och främja de mänskliga rättigheterna och det mänskliga livets okränkbarhet” genom att använda oss av Guds tio bud, dessa bud som vi båda ”erkänner och lovat att följa”.

* * *

När han sedan den 20 augusti tog emot sina “kära muslimska vänner” i ärkebiskopspalatset, bad Benedikt XVI också dem att handla “för att skydda grundläggande moraliska värden [...] som vi lär oss känna genom samvetets lågmälda men klara röst."

Rent konkret föreslog han kristna och muslimer att tillsammans arbeta för att värna om de mänskliga rättigheterna och för religiös frihet och respekt för minoriteter. Men innan dess bad han att alla skulle ”ur sina hjärtan ta bort” det hat, den ofördragsamhet och fanatism som ger näring åt terrorismen.

Före Köln hade ingen påve så oförbehållsamt och kraftfullt tagit tag i terrorismfrågan på en personlig nivå i ett möte med representanter för den islamska församlingen.

Benedikt XVI angav inga förmildrande omständigheter till fenomenet terrorism och refererade inte heller till fattigdom och förtryck. Han sade att användandet av Guds namn i samband med terrorism bara gjorde sakerna mycket värre. Han sade att ”de som anstiftar och planerar dessa illdåd uppenbart önskar förgifta våra relationer, och till det tar de till alla medel, till och med religion." Han anklagade terroristerna för att vilja skada ”själva grunderna i ett civilt samhälle." Han påminde om de strider och krig som kristna och muslimer har utkämpat ”som om det kunde behaga Gud att vi slogs och dödade varandra”. Och han tillade genast: “Att påminna oss om dessa ledsamma händelser borde fylla oss med skam, för vi vet bara alltför väl att dessa hemskheter har begåtts i religionens namn. Läxorna från det förflutna måste hjälpa oss att undvika upprepandet av samma misstag."

För både den nuvarande tiden och framtiden bad han muslimerna att bli de som lär ut fred:

"Ni leder muslimska troende och lär ut den muslimska läran till dem. Lärare är förmedlare av idéer och övertygelser. Ord har mycket starkt inflytande på sinnena. Ni har därför ett stort ansvar när det gäller att utbilda den unga generationen. Vi kristna och ni muslimer måste tillsammans möta många av vår tids utmaningar. Det finns inget utrymme för apati och likgiltighet och än mindre för partiskhet och sekterism."

Detta är den ”interreligiösa och interkulturella dialogen mellan kristna och muslimer” som Benedikt XVI vill ha. Det är en dialog som äger rum till ett högt pris.

Khaled Fouad Allam, en algerisk muslim med italienskt medborgarskap som undervisar på universiteten i Trieste and Urbino, skrev I den italienska biskopskonferensens tidning ”Avvenire":

”Benedikt XVI:s ord skakar om oss på ett sätt som är mycket hälsosamt. Under en tid när onda lärare tycks bedriva sin verksamhet i våra församlingar, uppmuntrar hans ord oss att försöka få fram äkta uppfostrare. De finns och är aktiva men har ingen möjlighet att göra sig hörda så som de borde. Vi behöver ha modet att peka ut och isolera dem som använder sig av provocerande tal och manar till våld i Guds namn.”

__________


Nästa i raden: Konstantinopel


Efter Köln finns det en annan stad som Benedikt XVI skulle vilja besöka och det är Istanbul. Det datum han tänker på för besöket är den 30 november, aposten Andreas’ dag, han som är det ekumeniska patriarkatets skyddshelgon i Konstantinopel.

Hans Helighet patriarken Bartolomeus I har redan inbjudit påven. Och den 29 juni, som är helgonen Peter och Pauls helgdag, det romerska påvedömets skyddshelgon, sände han till Rom sin mest auktoritativa och vederhäftiga teolog, Ioannis Zizioulas, metropolit i Pergamon. Zizioulas and Ratzinger har haft respektfulla och goda relationer i flera decennier. De har börjat arbeta på att till hösten återuppta arbetet som kommissionen för den teologiska dialogen mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan hade påbörjat. Deras åsikter om den viktigaste skiljesatsen mellan de två kyrkorna överensstämmer, det är påven av Roms primat. Lösningen är att söka i axiomet: ”Där eukaristin är, där är Kyrkan.”

Strax efter sitt tillträde som påve gjorde Benedikt XVI Kristen enhet till ett av sina huvudmål. Men när han talade till representanter för de icke-katolska kyrkorna i Köln den 19 augusti, varnade han dem att ”ingen dialog kan föras på bekostnad av sanningen.” Han upprepade att den kristna enheten “utgår, vi är övertygade om det, från den katolska kyrkan”. Och han försäkrade att “det bästa slaget av ekumenik är att leva enligt Evangeliet.”

Under tiden uppmanade han kristna av alla trosriktningar att med det snaraste försöka nå samma uppfattning åtminstone “i de stora etiska frågorna som hör till vår tid”. Om vi inte gör det, “kommer vi att misslyckas med vår skyldighet att bära vittnesbörd om det som vår tid är i så stort behov av.”

Det som bekymrar Ratzinger mycket är tystnaden – eller uppgivelsen – som många kristna myndigheter, särskilt protestantiska, har visat over anslagen i olika länder mot det mänskliga livs okränkbarhet , från avlelseögonblicket till den naturliga döden.

__________
Här följer länkarna till den kompletta texten, på engelska, till de viktigaste talen och homiliorna som Benedikt XVI höll i Köln.

> From the boat on the Rhine, August 18, 2005

> At the cathedral, August 18, 2005

> At the synagogue, August 19, 2005

> To the representatives of non-Catholic Churches, August 19, 2005

> To Muslim representatives, August 20, 2005

> In Marienfeld, at the nighttime vigil, August 20, 2005

> In Marienfeld, at the Mass, August 21, 2005

__________
Go to the English home page of > www.chiesa.espressonline.it , to access the latest articles and links to other resources.

Sandro Magister’s e-mail address is s.magister@espressoedit.it